Krönika: Aktivisterna: Det vackraste som finns

För två år sedan fick jag höra ordet aktivist för första gången. Det lät som en utskällning, som något negativt. ”Det är bara ett gäng aktivister, de dära från Alby är inte till salu, inga vanliga människor bryr sig om dem”. Så hade en vän överhört en politiker uttrycka sig under en diskussion. Det som de pratade om var utförsäljningen av våra 1 300 lägenheter i Alby. 

Jag kommer ihåg att jag instinktivt tänkte att vi inte alls var ”några aktivister”, vi var bara arga och hade börjat fatta hur politiker leker med våra hem som om de vore monopolbrickor.

Men i dag har jag insett att det vackraste som finns är att vara aktivist. 

Det är vi som gör, som agerar, reagerar och vaknar upp. Det är vi som ställer oss upp. 

Det är slitsamt, och tröttsamt. För det här samhället är byggt så att vi inte ska orka engagera oss. Vi måste jobba dag in och dag ut för att kunna betala hyra, hinna plugga för att få ett jobb som ska bekosta det som reklam proppar i oss, hinna vara sociala, träna för att passa in i mallen och dessutom hinna göra oss tid för att bli kära, få våra hjärtan krossade några gånger om och känna skuldkänslor för att man i allt det inte hinner med familjen. 

Var finns rummet för aktivismen? Det är inte ofta man får ett direkt tack och motståndet är stort. Kritiserar vi och ifrågasätter de strukturer som stänger in oss så anses vi vara obekväma. Vi blir motarbetade av människor som inte har en maktanalys, och många gånger får vi till och med direkta mordhot av rasister.

Många av mina vänner som är engagerade och aktiverar sig för att förändra samhället har en stressnivå som når upp till molnen. Många bränns ut, vissa av oss går in i väggen.

Och det är jobbigt, för att vi inser att förändringen vi vill skapa är inget vi kommer att få uppleva själva. Vi förlikar oss med tanken att det vi gör i dag är något som våra barnbarn kanske får uppleva. Vi hoppas att de ska ha det enklare än oss. 

Men trots allt motstånd så ger vi inte upp! Det kan vara något så essentiellt och livsviktigt som att faktiskt börja göra något! Jag lever hellre ett liv där jag ställer mig upp och tar kliv framåt, mot en bättre värld, än att sitta på samma plats, säker och trygg, fast på knäna. 

Mina tankar går till alla tunga människor som aktiverar sig, som vägrar vara tysta, som ställer upp och ger värdefull tid från sina liv för att förändra vårt samhälle till det bättre. Det är endast tillsammans som vi kommer att lyckas och det är endast enade som vi hittar styrka.