Jag och mina kompisar i den brokiga politiska rörelse där feminism, antirasism, miljöaktivism och hbtqi-kamp samsades hade alltid en demonstration, aktion eller någon annan politisk aktivitet på gång. Vi kedjade fast oss vid grävskoporna i Limhamn när Öresundsbron skulle byggas, vi anordnade ”Vi tar natten tillbaka”-manifestationer på 8 mars och mobiliserade motstånd mot nazister som gjorde staden osäker. Allt vi gjorde var på allvar, men kanske inte på liv och död.

Det tänker jag på när jag läser veckans reportage om BB-ockupanterna i Sollefteå. Sedan politikerna valde att lägga ner kommunens förlossnings- och akutsjukvård för fem år sedan har Sollefteå BB ockuperats dygnet runt av aktivister som kämpar för kvinnors rätt att föda tryggt och nära sina hem.

Riskerna för Sollefteås gravida kvinnor som tvingas åka mellan 10–15 mil för att ta sig till närmsta BB i Örnsköldsvik eller Sundsvall – inte sällan i snöoväder eller ishalka – är många och i vissa fall livsfarliga. Den 22-åriga, höggravida Tora Modén som vi möter i reportaget har själv varit med på ockupationen, och hennes kamp handlar både om sin egen, sitt ofödda barns och alla andra gravida kvinnors överlevnad. Hon är en aktivist på liv och död, vilket såklart är imponerande, men också djupt skrämmande och helt fel att det ska behövas aktivism med livet som insats för att välfärden tillåtits monteras ner och kvinnorna alltid är de som drabbas hårdast. 

Jag kommer alltid heja på BB-ockupanterna i Sollefteå, men om det är någonting jag önskar inför nästa år så är det en fungerade, inkluderande och icke-vinstdriven välfärd – vars existens inte är beroende av enskilda medborgares modiga aktivism.

Trevlig läsning – och God jul önskar jag och hela redaktionen!