Jag tänker på året du räcker fram paketet: ”God jul ... ”. Det är över nu. Den gifte kommer inte att lämna sin fru. Men läser han någonsin boken?

Ingegerd har valt med omsorg. I mardrömslika ”Dvärgar, Änglar” skriver Agneta Pleijel om kärlek bortom förståndet. Ett ”jag” blir lämnad av en älskad med stympad torso, försöker tröstlöst skrika honom tillbaka, men misslyckas gång på gång.

Och så fortsätter det. Förtvivlan upplöser jaget, flygplan fryser fast i himlen och ropen stelnar i lungorna. Pleijel skriver:

”Barnen har frusit fast djupt i sina mödrar

Världen har stannat mitt i ett hjärtslag”

Så känns det att bli lämnad, Ingegerd. Du ville att han skulle veta det.

Diktsamlingen eskalerar i skräckartad absurdism. I psykets förvridna parallellvärld vadar jaget bland krossat äggskal och kvinnor ”med lemmarna sjungande av aborterade foster”. En skelögd dvärg med andedräkt som kadaver nosar upp jagets ångest och försöker få henne att ge upp.

”Så släck dina eldar,  

de som flammar för ingen

Däm upp forsen, betsla hästen

vingklipp svanen, hejda hjärtat

och skänk ditt vildsinta hopp  

åt mig, som är dvärgen”

Så känns hjärtesorgens dödsvrål, Ingegerd. Du ville att han skulle se hur du revs sönder.  

Men man behöver egentligen inte läsa dikterna för att förstå. Bara hälsningen för tankarna till ”Ett halvt ark papper” av August Strindberg. Några rader – ett helt liv. Ingegerd, du skev en novell.

Men hur hamnade boken på Stadsmissionen efter 40 år?

En vän tror att den gifte mannen aldrig såg meddelandet innan han placerade den i hyllan. Det gjorde däremot hans fru. ”Hon läste både älskarinnans hälsning och dikterna. Sedan ställde hon tillbaka boken och nämnde den aldrig för sin man”.

Eller var det kanske barnen som hittade boken medan föräldrarna fortfarande var vid liv? En familjehemlighet på 111 sidor som tystades till moderns död, och så småningom hamnade bland urblekta kokböcker i pappkartongen till Stadsmissionen.

Jag vill veta allt.

Men mest tänker jag på Ingegerd.

Julen 1984 visste du att det var slut. ”Dvärgar, Änglar” sammanfattade det som behövdes sägas: sorgen, dödsångesten och det plötsliga uppvaknandet ur mörkret.

Mot diktsamlingens slut finns en hand, hoppfullt bärande ett litet frö: Jag vill leva.

Kära Ingegerd, hur mår du nu? Får jag ge dig en kram?