Du är hans älskarinna, och julen när mannen dumpat dig går du och köper en present: ”Änglar, dvärgar” av Agneta Pleijel. Ett omslag i klarrött och bäckmörker. På försättsbladet skriver du prydligt i bläck:
”Julen 84
Till Dig som jag älskar!
Varför var jag alltid mindre värd än det ”andra” du riskerade?
Vad var jag för Dig?
En vän, älskarinna, livskamrat …..
eller
var jag bara ett surrogat?
Ingegerd”
40 år går innan jag hittar boken i poesihyllan på Stadsmissionen och blir yr. Hälsningen, en portal till ett sår lika gammalt som jag själv. Vem var du Ingegerd? Och hur hamnade boken här, med bladen fläckade av din blödande sorg?
Jag tänker på året du räcker fram paketet: ”God jul ... ”. Det är över nu. Den gifte kommer inte att lämna sin fru. Men läser han någonsin boken?
Ingegerd har valt med omsorg. I mardrömslika ”Dvärgar, Änglar” skriver Agneta Pleijel om kärlek bortom förståndet. Ett ”jag” blir lämnad av en älskad med stympad torso, försöker tröstlöst skrika honom tillbaka, men misslyckas gång på gång.
Och så fortsätter det. Förtvivlan upplöser jaget, flygplan fryser fast i himlen och ropen stelnar i lungorna. Pleijel skriver:
”Barnen har frusit fast djupt i sina mödrar
Världen har stannat mitt i ett hjärtslag”
Så känns det att bli lämnad, Ingegerd. Du ville att han skulle veta det.
Diktsamlingen eskalerar i skräckartad absurdism. I psykets förvridna parallellvärld vadar jaget bland krossat äggskal och kvinnor ”med lemmarna sjungande av aborterade foster”. En skelögd dvärg med andedräkt som kadaver nosar upp jagets ångest och försöker få henne att ge upp.
”Så släck dina eldar,
de som flammar för ingen
Däm upp forsen, betsla hästen
vingklipp svanen, hejda hjärtat
och skänk ditt vildsinta hopp
åt mig, som är dvärgen”
Så känns hjärtesorgens dödsvrål, Ingegerd. Du ville att han skulle se hur du revs sönder.
Men man behöver egentligen inte läsa dikterna för att förstå. Bara hälsningen för tankarna till ”Ett halvt ark papper” av August Strindberg. Några rader – ett helt liv. Ingegerd, du skev en novell.
Men hur hamnade boken på Stadsmissionen efter 40 år?
En vän tror att den gifte mannen aldrig såg meddelandet innan han placerade den i hyllan. Det gjorde däremot hans fru. ”Hon läste både älskarinnans hälsning och dikterna. Sedan ställde hon tillbaka boken och nämnde den aldrig för sin man”.
Eller var det kanske barnen som hittade boken medan föräldrarna fortfarande var vid liv? En familjehemlighet på 111 sidor som tystades till moderns död, och så småningom hamnade bland urblekta kokböcker i pappkartongen till Stadsmissionen.
Jag vill veta allt.
Men mest tänker jag på Ingegerd.
Julen 1984 visste du att det var slut. ”Dvärgar, Änglar” sammanfattade det som behövdes sägas: sorgen, dödsångesten och det plötsliga uppvaknandet ur mörkret.
Mot diktsamlingens slut finns en hand, hoppfullt bärande ett litet frö: Jag vill leva.
Kära Ingegerd, hur mår du nu? Får jag ge dig en kram?
