Det rådde en vemodig och lätt desperat stämning på bokfestivalen ”Fête du Livre” i Aix en Provence. På bibliotek, bok-affärer och universitetsarenor hängde affischer med Henning Mankells namn och texten ”De la neige au sable” – Från snön till sanden. Hela huvudgatan Cours Mirabeau var behängd med flaggor med samma text, med ett par meters lucka. Överallt en känsla av overklighet – för bara någon vecka sedan var han på väg hit, för att vara det stora dragplåstret i årets festival Les Ecritures Croisées. Den skulle handla om honom och om ”samhället och litteraturen”. På deltagande författares hotellrum låg mörkgröna T-tröjor med samma text, tröjor som bars av alla anställda på festivalen och massor av frivilligarbetande litteraturstudenter.
Den sjätte oktober, två dagar före invigningen, kunde alla läsa vad som hänt i den stora dagstidningen Liberation, som ägnade Henning Mankells frånfälle hela framsidan och fyra helsidesuppslag. Hans bortgång uppmärksammades för övrigt i all världens media, toppade tevekanaler och dagstidningar – Henning Mankell var större utomlands än i hemlandet, där han ofta fick snåla recensioner i borgerlig press.
Han hade varit sjuk en längre tid, så varför hade han inte i tid avbokat sitt deltagande i festivalen? Det tycks som om han in i det sista trodde att han var på bättringsvägen, innan en elak infektion fällde honom. Så – vad göra nu?
Ledningen för festivalen gjorde det bästa möjliga av situationen. Den blev en hyllning till Henning Mankells minne, och alla planerade debatter och föreläsningar genomfördes. Han hade själv bjudit in författare att diskutera med, bland andra Qiu Xiaolong, en intressant kinesisk deckarförfattare och poet, samt undertecknad. Och den franska publiken svek inte. Det var fullsatt på de flesta av begivenheterna under festivalens tre dagar. Och även om han inte kunde signera sina böcker så smälte boktravarna undan i rask takt.
På kvällarna diskuterade vi vilka ämnen som kunde tänkas ha kommit upp om Henning varit med. Det hade naturligtvis varit ovärderligt att med honom få genomlysa flyktingkrisen, han som hade både den praktiska, afrikanska erfarenheten och den europeiska, han som skrev om de stora ödesfrågorna i förfluten tid, samtid och framtid. Vad skulle han sagt om att svenska kommuner nu sitter i ett skruvstäd av vampyrkapitalism, så som Birger Schlaug beskriver det:
”På ett överbelagt boende i Solna tar bolaget Attendo i snitt ut 1 940 kronor per dygn och barn. Fyra barn som flytt genom Europa i varje rum. Åttatusen kronor per rum. Per dag. Det motsvarar 2, 8 miljoner per år. För ett rum. Hela Sverige skramlar, med artistgalan på Globen, samlade in 43 miljoner. Det räcker till 15 rum. I ett år. Om Attendo får bestämma. Attendos vd är Henrik Borelius. Han är ansvarig för prissättningen. Om någon vill stämma mig för att jag hävdar att han är en skitstövel, så varsågod.”
Och naturligtvis är det inte dessa siffror som det viftas med i borgerlig press – där är det enbart före detta sossen Jan Emanuel som, med all rätt, får löpa gatlopp. Men naturligtvis hör skulden hemma hos dem som släppte de blodsugande skitstövlarna lösa en gång, på det som varit allas vår välfärd.
Vad skulle Henning Mankell ha tyckt om Per Brinkemos förslag, såsom det beskrevs i Dagens samhälle? Att i stället låta pengarna gå till svenskar som ställer sina hem till förfogande? Fördelar? Nackdelar?
Och hur bör vi rusta oss inför framtiden, och vad ska vi göra åt det pinsamma kaoset i Sveriges riksdag, och åt fascister som blivit rumsrena och ...
Å Henning, 1948–2015. Du fattas oss.
