Andra ledarskribenter, mina så kallade kollegor, var antingen rasistiska skattesmitare eller överspända SSU-tjejer som aldrig varit på fest, utbrända trots att de inte fyllt 25. Det var pest eller kolera, och jag flydde därför till kultursidorna så fort jag kunde.
Missförstå mig rätt. Kulturjournalister har verkligen sina problem. Alla ser sig själva som missförstådda genier, vilket självklart spiller över på det ”kollegiala”. Mycket av innehållet är dumt och banalt. Mycket annat är pretentiöst och otillgängligt. Allt är, i någon mån, poserande.
Men fördelen med kulturjournalistiken är du inte måste tycka saker hela tiden och när du väl tycker något kan du göra det om något som är kul, och som du faktiskt är intresserad av.
Ledarskribenternas lott i livet är mer otacksam. Ett konstant vevande som bemöts av kukbilder från trolliga mailadresser. De kommer alltid att vara den töntiga storasystern, det ligger i mediets natur! Och just nu känns det som att storasystern krisar och att hon därför, i desperation, börjat blicka mot kultursidorna.
Till och med den obegripliga luftslottsdebatten om poesi, som puttrade runt de inbördes sörjande under sommaren, fick ta plats på ledarsidan
Från höger till vänster har den renodlade opinionsjournalistiken börjat handla om böcker, kulturbråk och relationer. Ifall trenden i sig är bra eller dålig lämnar jag till någon annan att ha en åsikt om. Men det den resulterat i hittills är undermåligt.
Till och med den obegripliga luftslottsdebatten om poesi, som puttrade runt de inbördes sörjande under sommaren, fick ta plats på ledarsidan. I Dagens Nyheter gav sig tyckonomen Max Hjelm in, och plötsligt trängdes en bild på Elis Monteverde Burrau med rubriker om räntor och Rosenbad.
Max Hjelm hade såklart missförstått allt, vilket i just det fallet var förståeligt eftersom debatten egentligen inte var en debatt utan ett mem? Men jag satte ändå kaffet i halsen när jag såg artikeln. Provocerad över att ledarskribenterna inte kan hålla tassarna borta från det de inte kan något om. Och framför allt över det meningslösa och ohederliga i att försöka plocka coolhetspoäng genom att klä ledarsidan i en snygg poet. Du kan inte laga det som är trasigt, det är patetiskt att ens försöka.
Aftonbladet Ledare är knappast bättre än Max Hjelm, tvärtom. Och ja, jag har en egen agenda även i det här ärendet. De senaste månaderna har Socialdemokraternas egna redaktion vid ett flertal tillfällen opponerat sig mot min bok ”Testosteron” trots att ingen av skribenterna verkar ha läst den.
Nu senast var det Aftonbladets Susanna Kierkegaard som bestämt sig för att ”get down with the kids”, genom att som ensam i Sverige försvara edgelorden Björn Werners SvD-artikel om kvinnor som dejtar yngre män.
Kierkegaard är nu upprörd över att kulturjournalister saknar humor.
”Det är en uppfriskande text, Werner tar varken sig själv eller någon annan på större allvar”, skriver Kierkegaard, och fortsätter med att förklara att de kulturjournalister som kritiserat Werners artikel är ”kvitto på en fascinerade, ny slags humorbefrielse. Journalister och skribenter tolkar texter och företeelser bokstavligt och framför allt mycket allvarligt”.
Hm. Hennes egen text är ett kvitto på det jag länge misstänkt – att de flesta av Aftonbladets ledarskribenter inte kan någonting om kultur.
Problemet med Björn Werners text är nämligen det motsatta. När han använder Caroline Ringskog Ferrada Nolis diktsamling ”Den förlorade sonen” för att belägga en trend han tror sig fått syn på i verkligheten, är det han och ingen annan som tar poesin på för stort allvar. Den enda som är skyldig till bokstavsfundamentalism är Björn Werner, som i sin läsning av ”Den förlorade sonen” behandlar boken som Wikipedia – trots att det är poesi, fylld av humor, lögner och fiktion.
Björn Werners artikel är på många sätt lyckad, den gör precis det kulturjournalistiken förväntas göra. Gällande Susanna Kierkegaards utspel är jag mer osäker. För vem är egentligen målgruppen? Inte är det Ulla, 63 från Grums, som redaktionen annars påstår sig skriva allting för. Kierkegaard verkar själv tvivla, med tanke på att ledaren inleds med följande mening:
”Den här texten kommer beklagligt nog vara full av namn på kulturmänniskor vars interna strider sällan är anledning att putsa förstoringsglasen.”
Tonen är kännetecknande för den töntiga storasystern. Hon är bättre än oss. Hon håller på med det som är viktigt på riktigt. Eller det är i alla fall vad hon borde göra.
