På sistone har jag allt oftare drabbats av känslan att ingenting är riktigt, på riktigt. Tanken slog rot i mig kring mars 2021 när det uppstod en debatt om fenomenet ”kulturbarn” på spridda kultursidor i detta det vänaste land uppå jord. Frågan stöttes och blöttes av kulturskribenter med varierande anställningsgrad. I korthet handlade det om ifall det är ett demokratiproblem att barn till kulturkändisar med stor sannolikhet kommer att ärva sina föräldrars kulturella kapital.
Resten av förra årets kultursidebråk gick i ganska samma anda. Någonting om den glorifierade högerbloggen Bulletin. Linda Skugge skrev en bokrecension där större uppmärksamhet riktades mot Skugges sexleksaker än boken i fråga. I december 2021 toppades det hela med en storm i ett vattenglas när utrikeskorren Magda Gads medverkade i SVT:s Min sanning. Enligt Gad hade hon fått irrelevanta frågor om sin sexualitet av programledaren Anna Hedenmo. SVT slog tillbaka med att programmets format ska tillåta den typen av frågor. Ungefär. Jag förstod inte vem detta är relevant för, bortom möjligtvis ett knippe journalistkollegor.
Desillusionerad gick jag in i 2022 och precis när första kvartalet var på väg att ta slut hände en annan sak som inte är på riktigt. Nämligen att Chris Rock mottog en lavett från Will Smith på Oscarsgalan. Genast var kultursidorna igång med sina analyser om huruvida detta var acceptabelt. En ändock intressant vinkel belyste Smiths beteende i relation till så kallad ”toxisk” maskulinitet, maskulint kodade destruktiva beteenden. I The Guardian fördömdes Smith av ett gäng branschkollegor (28/3) som bland annat tog fasta på att ”våld aldrig är lösningen”. I förrförra veckan gick Oscarskommittén ut med sitt beslut att bannlysa Will Smith från galan i 10 år. Tänk om till exempel kvinnomisshandlare togs på lika graverande allvar i verkligheten.
När jag säger att någonting ”inte är på riktigt” så menar jag att det inte rör vanliga tidningsläsares liv. I en tid då printprodukter kippar efter prenumeranter är det läge att göra sig relevant för läsare. Kultursidornas uppgift är att analysera kulturen vi lever i och konvertera det till stoff för den tänkande, kännande människan att grunna över. Men det är någonting som fastnar i överföringen och gör att hela schabraket kantrar i ett introspektivt dike. I stridsskriften Skådespelssamhället (1967) skriver filosofen Guy Debord att det ”autentiska livet” i form av social interaktion människor emellan i det moderna samhället håller på att ersättas av bilder av social interaktion. Detta passiviserar människorna och på sikt urholkas våra liv.
Enligt Debord är det inte själva bilderna i sig som är skådespelet, eller spektaklet, utan representationen av social interaktion som medieras av bilder. Detta är ett knöligt sätt att säga att det som kallas ”massmedia” får oss att bry oss om saker som inte är på riktigt för oss. Och därmed glömma saker som är på riktigt, till exempel att leva i ett skoningslöst klassamhälle och vad det gör med konsten, intellektet och våra drömmar. Under tiden Debord var verksam såg man en direkt koppling mellan kommodifiering (varubildning) av kulturen och hur vi i stort lever våra liv. Det var därför nödvändigt att motarbeta passiv identifiering med spektaklet. Idag känns det helt hopplöst naivt och ute att skriva någonting i stil med att kapitalismen tär på själen och förgör kulturen. Alla vet att det är så, men hur kan det motarbetas? Om fem år fyller Skådespelssamhället 60, kanske är det läge att undersöka om dess strategier håller än idag.
För övrigt: Att Filmstaden förbjuder medhavda snacks på bio känns som en “gå mot röd gubbe”-regel: man ska inte göra det men man gör det ändå.
