Hans musik prioriteras av streamingtjänsten eftersom den är billig och ges ut via det omtvistade musikproduktionsbolaget Epidemic Sound. 

MFP – och den amerikanska motsvarigheten Pickwick – kritiserades ofta för att ge ut musik som lät lite för lik redan befintlig musik av specifika populära artister och band och erbjuda dessa kopior till lägsta möjliga pris.  

Music For Pleasure lades ner 2012. Alltså samtidigt som just Spotifys affärsmodell hade gjort dem överflödiga. Omgående dök nya MFP upp i skepnader anpassade för en digital ekonomi. Epidemic Sound och Johan Röhr var bara några av dem. 

 Epidemic Sound tog snabbt Music For Pleasures plats i ett nytt ekonomiskt landskap; ett Vilda Västern där de erbjöd billiga – men skalenliga – kopior av vad kunderna än önskade sig. Oftast var de tv- och reklamfilms-makare som kunde köpa sig ett soundtrack som lät förvillande likt, säg, Sigúr Ros, valfri discoklassiker eller Tom Waits. Men till en bråkdel av vad originalet skulle kosta att licensiera. Nu gör de detsamma på Spotifys populära spellistor. 

Är det upprörande?  Njae. Jo. Eller? Jag vet inte. Om man är så ointresserad av vad man lyssnar på – och varför! – att man nöjer sig med Epidemic Sound-produktioner på mood music- eller peaceful piano-spellistor måste man kanske ställa sig frågan om detta inte bara är 2020-talets svar på forna tiders easy listening, muzak; skval.  

Det förklarar möjligen vad, men absolut inte varför. Vad är ens anledningen till att man kastar sig över spellistor med anonym mood music? De bättre alternativen är ju liksom smått oändliga. 

Okunskap? Lathet? Ren idioti? Troligen all of the above.  

I olika enkät-sammamhang har jag noterat hur tillfrågade om vilken musik man helst lyssnar på ibland svarar ”det blir mest Spotify”. 

Jag har aldrig förstått vad det riktigt betyder men börjar sakta inse att man nog menar just Johan Röhr och hans 656 olika alias. Möjligen utan att ens veta om det. Man bryr sig inte, vill bara ha något som fyller ut tystnaden utan att störa.  

Johan Röhr har hittat världens största lucka i marknanden: den totalt oengagerade lyssnaren. Den axelryckande musikkonsumenten som faktiskt nöjer sig med skräp. Röhr har blivit mångmiljonär på dessa ägg. Det är alltså inte han som är problemet. Precis som Röhrs musik var albumen från Music For Pleasure billigare än oberoende aktörers, vinstmarginalen för varje sålt exemplar betydligt större. Principen och målgruppen förblir densamma, resultatet likaså.  

För övrigt vill jag gärna rekommendera den brittiska musikproducenten Richard Norris nya självbiografi ”Strange Things are Happening” om just en livslång musikkarriär utanför alla gängse plattformar.