Jesper Nilsson: Är du rädd för ditt eget barn?

Ungas så kallade skärmtid måste begränsas. Det förklarade nyligen socialminister Jakob Forssmed (KD) under en pressträff tillsammans med Folkhälsomyndigheten. Detta för att råda bot på ökad psykisk ohälsa, ensamhet och stillasittande. Samtidigt stryper regeringen resurserna till ungas självständiga organisering och inflytande i samhället.

Om man vill förstå varför unga idag lever sina liv på sociala medier måste vuxenvärlden själv släppa blicken från skärmen för ett ögonblick. Vårt okontrollerade kontrollbehov har nämligen lett till att ”Z” idag räknas som den mest övervakade generationen någonsin.

Tonårspojkar som sliter sig från skärmen och tar sig ut på kvällarna ses som rena ordningsproblem. Deras blotta existens skrämmer oss så pass att en 16-åring i Stockholmsförorten Solna kan visiteras flera gånger av polis mellan pizzerian och fotbollsträningen. Strålkastare sätts upp i parker och innergårdar för att göra dem ogästvänliga. Och om inte det hjälper försöker vi skrämma bort dem med hjälp av högfrekvent ljud, som flera kommuner runt om i Sverige nu gör.

När det inte är vår rädsla för barn är det istället vår rädsla för att något ska hända dem. Allt färre går och cyklar ensamma till skolan. ”Det stora problemet som vi har sett i våra studier är föräldrars oro”, säger Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi, till SvD. Lekplatserna består idag av prefabricerade lekredskap som snarare tilltalar ängsliga byråkrater än äventyrstörstande barn.

Är det något vi faktiskt lyckats begränsa är det tillgången till rum där unga kan få existera bortom vuxenvärldens ständiga kontroll.

I Internetstiftelsens rapport ”Svenskarna och internet” kan vi läsa att nästan var fjärde högstadieungdom och var tredje gymnasieungdom har konton eller inloggningar på sociala medier som deras föräldrar inte känner till. Det är också i dessa kanaler man upplever tydliga gemenskaper och det är här man lär känna nya vänner. Här syns också en tydlig gräns mot oss äldre som har en friare tillgång till den analoga offentligheten.

Unga stänger inte in sig i sina pojk- och flickrum. De jagas in dit, av oss. Om vi önskar oss minskad skärmtid måste vi först acceptera att även deras liv måste få ta fysisk plats, på deras egna villkor.