Inte ska man väl gå med en främmande man hem? Det är ju jättefarligt. Tänk om han är dum?
Det är lite sent påkommet, kanske. Som jag har kastat mig hals över huvud in i potentiellt jättefarliga situationer med potentiellt jättefarliga män. Annat är det nu, när jag styrd av ålderns visdom ska snöra på fotriktiga skor och ge mig ut på dejtingmarknaden igen. Varenda snubbe är ju en vandrande livsfara? Inte blir det bättre av att jag går med Facebook-gruppen Fuckboys.
Över 20 000 svenska kvinnor är medlemmar i gruppen, som kortfattat går ut på att varna varandra för just fuckboys på olika dejtingappar. Det sker genom att medlemmarna anonymt delar bild och namn på fuckboyen i fråga, samt en kort beskrivning av vad som gör denne till fuckboy. Begreppet används i vid bemärkelse, vissa sägs vara dömda för misshandel och våldtäkt, andra uppges vara otrogna och leva dubbelliv. För vissa får omdömet ”dålig magkänsla” räcka.
Jag är inte för uthängningar generellt. Men det finns en oemotståndlig kraft i kvinnor som gör gemensam sak. Kunde vi lita på systemet skulle inte den här gruppen finnas. Den fyller en funktion. Men dejtingsugen gör den mig inte. Även om jag hajar.
Det är inte för inte som jag med mitt nya supervuxna konsekvenstänk kollat upp varenda killes brottsregister innan vi ska ses. Utfall: vi ses inte. Domar på allt från våldtäkt till människorov har satt lite käppar i hjulet för min libido, helt ärligt. Kalla mig petig, SÅN ÄR JAG.
När Lexbase lanserades var jag en av dem som gick i taket. Jag tycker inte att man ska förföljas resten av livet av ett brott man sonat. Men jag vill heller inte dö. Och kollar vi inte alla upp varandra i någon mån?
Man vill förstås hålla sig på rätt sida om gränsen ”intrång”. Det gjorde inte ett av mina ex, som kollade igenom min telefon med motiveringen att hans förra flickvän varit otrogen. Det hade han fått reda på genom att kontinuerligt gå igenom hennes telefon. Och det var väl en liten sak, med tanke på vad han hittade, tyckte han. Målet helgar medlen och det är väl med samma logik jag hänger med näsan över Lexbase. Jag hittar ju saker, är inte det rättfärdigande nog? Är det bättre att inte veta att dejten är dömd för våldtäkt eller?
Fast. Det skulle visa sig att det där exet faktiskt inte hade hittat någon otrohet när han finkammade tjejens mobil. Det var det att han inte hittade något som var så himla misstänkt! Det måste jag väl förstå?
Det gjorde jag inte. Sisådär ett decennium senare får jag dock tillstå: jag blir inte heller lugn för att jag inte hittar något skumt. Man ser spöken överallt om man kisar tillräckligt.
Blir tjejerna i Fuckboys-gruppen lugna?
Den vanligaste typen av inlägg är en skärmdump på en killes Tinderprofil, med texten: ”Någon som vet något?!”. Sedan svävar frågan där, förtvivlad och ofta obesvarad, i cyberspace.
Tystnaden säger inte ”det är lugnt”. Tystnaden säger ingenting.
Det störiga är att man kan vara knäpp utan att det finns chattloggar eller domar som bevisar det. Snokandet ger en känsla av kontroll medan det pågår men det finns inget slutligt mål, ingen trygg ändstation där vi kan pusta ut och veta: såja, nu är vi säkra.
Så innan du kastar dig ut i sommarnatten, fråga dig själv: hur mycket vill du egentligen veta om ditt ragg? Själv ska jag göra mitt bästa för att mota undan den här nya rationella misstänksamheten.
Ge mig hän och ha förtröstan, visst känns det somrigare? Som flirtiga proseccobubblor som glittrar i solen och viskar om att allt är möjligt.
Men jag klandrar ingen kvinna som låter överlevnadsinstinkten ta över. Skål, syster.
