En snabb googling visar att de största lyxlägenheterna i tornen är värderade till mellan 60 och 70 miljoner kronor, vilket Dagens ETC tidigare har rapporterat om.

För de allra flesta är det fantasisummor som inte ens ett välavlönat jobb och en lottovinst tillsammans kan nå upp till.

Samtidigt, i takt med att bostadsmarknaden jäser, blir antalet hyresrätter färre och hyrorna högre. En liten förortstvåa på 48 kvadrat kan kosta 9 500 kronor i månaden, alltså ungefär lika mycket som kostnaderna och amorteringen för en villa köpt för 4 miljoner kronor. Alla har dock inte råd att ta ett banklån för att skaffa sig en villa eller bostadsrätt, eftersom det kräver flera hundra tusen i kontantinsats.

Enkelt uttryckt har ett av människans mest grundläggande behov blivit marknad som gynnar byggindustrin och de som redan har råd. I en sådan samhällsutveckling behöver du inte leva på existensminimum för att drunkna i konkurrensen av ständigt upptrissade priser, eller i bostadskön i Stockholm där väntetiden ligger på minst tio år.

Det är snudd på att det vänder sig i magen när mäklare lägger ut annonser i sociala medier med rubriker som: ”Tvåa på Tvistgatan såld för 200 000 kronor kvadratmetern!”

Som om det vore något att skryta med. Utropstecknet efter en sådan galen summa borde väl snarare skrivas ut i varnande syfte, att vi är på väg mot en koko-banan-tillvaro.

Är det fortfarande en grundläggande mänsklig rättighet att bo? Eller är det som en skaldjursplatå, något du beställer in för att riktigt unna dig själv när livet leker? Den som inte spelar sina kort väl får möta konsekvenserna och klara sig bäst den vill på en madrass i köpgallerian, efter att butikerna stängts för kvällen.

Det kommer alltid finnas de som har råd med mer, som kan unna sig att bygga ut, sätta guldkant på tillvaron, vilket de flesta av oss inte kommer kunna göra i lika stor utsträckning. Frågan är bara om det är själva boendet som ska vara guldkanten.

Redan Göran Hägglund (KD) pratade om ”verklighetens folk” och kanske är det dags att ge begreppet ny innebörd. I verkliga ­livet, bland högst verkliga människor, behövs ­bostäder till rimliga summor.

Vi har redan sett vad som händer när billiga hyresrätter säljs ut och omvandlas till bostadsrätter. Hyrorna blir högre, hyresfastigheterna allt färre och de nyblivna bostadsrätterna rustas upp och säljs dyrare än någonsin. I jakten på boende klättrar den tysta majoriteten på varandra, som kräftor i kokande vatten.

Det här är ingenting nytt. Ledarskribenter har skrivit om problemen i flera års tid, exemplen har staplats på hög med ett minst sagt svalt engagemang som ­respons. Politikerna lovar bättring och tävlar om vem som kan lova bäst och bygga mest. Men lösningar på det grundläggande problemet, att det inte byggs hyresrätter skyndsamt och till rimlig månadskostnad för genomsnitts-Svensson (som inte bryr sig om ifall trean har två terrasser eller kändis-standard), uteblir helt.

Det är helt otroligt när man tänker på det. Att ett samhällsproblem som handlar om ett av våra mest grundläggande behov bara växer, utan fungerande åtgärder som svar från politiker eller folkets ilska som protest.

Är det inte dags att börja sätta in lite engagemang i frågan snart, i stället för allt högre summor till en industri vars buk redan pöser långt över byxkanten?