Jag brukade dagdrömma om att vi skulle uppleva en katastrof tillsammans. En tsunami, var det oftast. Såg framför mig hur jag fastnade i en trädkrona och hur han frenetiskt paddlade mot mig, mitt ex, på en flytande dörr. Jag skulle se hur han slet för att rädda mig, skräcken över att förlora mig i hans ögon. Efteråt skulle vi gråta i varandras armar. Ibland blev vi tagna som gisslan tillsammans, ibland fastnade vi i en hiss i tre timmar. Nånting bara, nånting som skulle få honom att känna att vi hörde ihop, något oförglömligt. Det hände aldrig. Han lyfte inte ett finger för att behålla mig, jag slet som ett djur för att få stanna. Vi gick sönder till slut. Något krälande kreatur blir jag aldrig igen.
En sommar tänktejag skaffa en sommarkatt. Han bodde långt bort dessutom. Kanon, då behövde vi ju knappt ses ens! Det var bara det att den där långdistansen innebar att när han var här så var han här jävligt länge, och så var han magisk så jag blev kär dessutom, jättedumt alltihop.
Jag har saker att göra, tv-serier att följa, växter att vattna. Med relationer blir allt så rörigt. Det ska umgås, stämmas av, ringas, framför allt. Varför måste män alltid ringa? Så invasivt beteende? Får man känslor är det kört. Kan dra av tre år på karriärstegen direkt för sveda och värk. Biologiska klockan hinner accelerera ungefär tio år på samma tid, äggstockarna skitförbannade. Skriker: “Really?! Du slösade sista chansen på DEN DÄR?”. Tick tack – nej tack.
Ibland roar jag mig med guldvarianten av Tinder, där man kan luta sig tillbaka och bläddra igenom hockeybilder av män som kan tänka sig att ligga med en. Det räcker rätt långt. Hellre tusen kanske-katter i mobilen än en spinnandes i örat som kan dra undan mattan under fötterna på en när som helst.
Man behöver berusas ibland förstås. Strax innan jag ska iväg på en längre resa snubblar jag över en snubbe som gör just det. Han frågar när vi ska ses igen, om han får höra av sig. Absolut säger jag, innan jag kommer på att faktiskt kan addera min preferens: ”Men RING ALDRIG!”. Sen sjappar jag. Vi messar lite. Lagom. Tid går snabbt med ett världshav mellan oss, minnet av en helg är bräckligt. Men han skickar också ett hållkäften-sms to end all sms: ”Kom hem snabbt bara, jag kan hämta dig på flygplatsen om du vill”. (För anteckningar guys, finns inget sexigare än killar som vill möta en på flygplatser, tågstationer, busshållplatser). Tror att jag hjärtar hans meddelande, är osäker faktiskt, blev så pirrigt glad, ytterligare ord kändes överflödiga.
Det går några veckor, kanske två månader? Hem har jag rest för längesen. Alltså, det var härligt att han ville hämta mig men själva hämtandet i sig kändes mest meckigt. Komma där urlakad och svettig efter ett dygn i luften, kanske finns såna som kan göra en sådan entré sexig med typ rufsigt hår och lagomplufsiga ögonlock, jag är inte en av dem. Tiden går. Han messar och frågar hur jag mår. Ja, hur mår jag egentligen. Sådär faktiskt. Så jag skriver det. Och att jag behöver vara själv. Han skriver okej. Sedan skriver han att han är ledsen för min skull men att jag ska ta min tid, ty han ”finns här”. Känn på den!
Vet inte om jag hinner lajka hans sms, så uppfylld av värme i kroppen, lägger ifrån mig luren. ”Jag finns här”. I all evig tid, utan att vi behöver ses eller ha någon som helst kontakt. Fattar ni? I cracked the code! Jag har hittat den perfekta relationen.
