Den första april i år trädde många nya bestämmelser om skyddat boende i kraft. Jag har tidigare skrivit här i Dagens ETC om den nu beslutade tillståndsplikten – föranledd av vinstdrivande aktörers intåg på fältet. Utöver tillståndsplikten innebär de nya bestämmelserna bland annat att barn som tidigare sågs som medföljande nu får individuella placeringsbeslut för att kunna följa med mamma när hon flyr. En barnrättsreform på pappret, men som utformats helt utan könsmaktanalys.
Barns placering i skyddat boende kan ske med pappans samtycke enligt socialtjänstlagen eller utan, då enligt en ny bestämmelse. Det låter kanske rimligt och vore förstås inget problem om inte mannens våld fanns, men när den nya boendeinsatsen finns till för just de fallen lämnar gången en hel del att önska. Exempelvis grundläggande kunskap om våldets mekanismer och socialtjänstens logiker.
Det finns en lika utbredd som felaktig uppfattning att om kvinnan bara lämnar den våldsamme mannen så upphör våldet mot henne. Många gånger är det snarare då helvetet börjar. Våldet trappas upp i och med separationen och skiftar sedan form till det vi kallar ”eftervåld”. Runt varje enskild mamma finns ett kvinnofientligt samhällssystem som öppnar nya dörrar för våld och fortsatt utsatthet. Resan från ett liv i våld till ett fritt från våld är därför en lång och komplicerad process, inte bara känslomässigt.
Med de nya bestämmelserna om placeringsbeslut för barn öppnas ytterligare arenor för eftervåld. Samtycke till placering kan tas tillbaka från en dag till en annan och gör att skyddet sker på mannens nåder. På så sätt kan han ställa krav om exempelvis fortsatt kontakt som kvinnan går med på av rädsla för att samtycket återtas och processen börjar om.
Skulle han dra tillbaka samtycket eller aldrig ge det och beslut tas mot hans vilja kan han överklaga. De första sådana ärendena har börjat trilla in på förvaltningsrätterna de senaste veckorna och minst ett ärende överklagat till kammarrätten har redan avgjorts till faderns fördel. Muntliga förhandlingar blir ett sätt att få träffa kvinnan och oavsett om han ens är intresserad av att ”vinna” och få hem barnen eller inte innebär hela processen en stor psykisk påfrestning, vilket i sig äventyrar rätten till skydd och återhämtning. Att våldsamma män använder rättsprocesser om barnen som maktmedel är välbelagt och visat, senast i Josefin Kjellbergs avhandling ”Fri från (efter)våldet? Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov” från 2023.
Kjellberg visar också att det på olika socialtjänstenheter finns stora skillnader i hur man ser på våld. Kvinnorna uttrycker chock och besvikelse över detta och beskriver det som ”natt och dag” eller som ”en varm och en kall hand” verksam inom samma system. De specialiserade våldsenheter som finns i vissa kommuner gör ofta helt andra bedömningar än de systemteoretiska barnenheterna och de samarbetsinriktade familjerättsbyråerna. Hos de senare är det knappast givet att en våldsam man ses som en olämplig far, vilket inte minst framkommit i den senaste tidens debatt om ”tvångsumgänge” efter åttaårige Tintins död. Flera kvinnoorganisationer, däribland Roks och Unizon, har varnat för att kvinnor inte kommer att söka skydd på grund av risken att barnen bedöms kunna bo kvar hemma med pappa.
Socialförsäkringssystemen bantas ständigt och det är en illa dold hemlighet att ständiga prioriteringar måste göras av hänsyn till budgeten – det vet inte minst vi som arbetat på socialtjänsten. Lagändringarna kritiserades av flera remissinstanser för att vara underfinansierade. Sveriges kommuner och Regioner, SKR, bedömer att det endast finns finansiering till omkring tio procent av kostnaderna för socialtjänstens ökade arbete. Givetvis kommer också de kronor som kan sparas in på att endast erbjuda mamman skydd gå igen i bedömningarna.
De sammantagna konsekvenserna av alla de nya bestämmelserna återstår att se. Men det är en kvalificerad gissning att varken barn- eller kvinnofrid är i antågande och ett faktum att trösklarna blir än högre för våldsutsatta kvinnor att få samhällets stöd. Vad ska man kalla det, annat än en väl förutsedd katastrof?
