Efter DN:s reportage om så kallade Swiftie dads har frågeställningen varit veckans nöt för kultursidorna att knäcka. I artikeln berättar Björn Wiman, Joel Halldorf, Patrik Elofsson och Kristian Luuk om sin kärlek till artisten och att de tillsammans med sina döttrar ska gå på hennes kommande konsert(er) i Stockholm.
Männen nämnda ovan är långt ifrån ensamma i sin kärlek till personen bakom hitlåtar som ”Blank space” och ”Anti-hero”. Bruce Springsteen, Ulf Kristersson och 29 % av alla pappor i Australien är också en del av fenomenet Swiftie dads, som trots sin utbreddhet väcker starka känslor hos kritikerna.
Delar av debatten påminner om den som i somras uppstod kring Barbie-filmen då många vuxna plötsligt blev barn igen och baserade hela sina resonemang om filmen på hur de kände inför dockan som sexåringar.
I Expressen skriver Kristin Lundell, angående Swiftie dads, att när hon var liten lyssnade hennes pappa minsann aldrig på samma musik som hon. Lundell fick ha sina favoritband för sig själv och därför väcker de moderna papporna som gillar samma musik som deras döttrar ett obehag hos henne. Hon uppmanar Swift-papporna att ”backa” och vara ”faderliga” genom att skänka sina konsertbiljetter till yngre fans.
Även Alex Schulman är också illa berörd av pappornas kärlek till popstjärnan. I en DN-krönika beskriver han fenomenet som ”perverterat” och ”djupt dysfunktionellt”. Han är inne på ett liknande spår som Lundell och menar döttrarna borde ha rätt att älska artisten ifred, utan att papporna inkräktar. Schulman går så långt att han kallar det ”ett slags vanvård förklätt till kärlek”, men landar sedan i ett insiktsfullt resonemang om att han egentligen bara är avundsjuk.
”De här människorna har en relation med sina barn som jag helt enkelt saknar”, skriver Schulman och fortsätter med att måla upp en bild av papporna som krokar arm med sina döttrar och nynnar till Swift ihop medan hans egen tonårsdotter vänder i dörren så fort hon ser honom.
Om man är en av alla de pappor som saknar nära relation till sin tonårsdotter kan jag förstå att man avundas alla Swiftie dads. I DN-reportaget beskriver männen hur de och deras döttrar samtalar om musiken och hur den får dem att komma närmare varandra. Det låter som exakt alla föräldrars absoluta drömtillstånd, men om man granskar Swift-papporna närmare visar sig något annat, som inte är riktigt lika smickrande.
Flera av männen som intervjuas i DN berättar stolt om sin kärlek till artisten och skryter om hur tidiga de var med att hitta hennes storhet.
”Jag har länge lyssnat på amerikanska singer/songwriters och upptäckte Taylor tidigt, typ 2007”, berättar Kristian Luuk medan Patrik Elofsson stoltserar med att han faktiskt lyssnade på artisten innan hans dotter gjorde det.
Och även om det är rörande att föreställa sig en 40-årig Luuk som sitter hemma och sjunger med till ”Teardrops on my guitarr”, säger det också något om hur djupt vi missförstått Swift-papporna.
Det som på ytan ser ut som ett tecken på att man är en närvarande pappa, en som hänger sig åt sina barn och deras intressen, kan nämligen lika gärna vara ett tecken på att man är en helt vanlig person med ganska uddlös och intetsägande musiksmak.
För ”grejen” med Taylor Swift är att hon, för att citera min vän Saga Cavallin, ”är en mesig halvmesyr som inte kan dansa”. Hennes musik är lättillgänglig och precis lagom. Den är snäll och asexuell även när den försöker vara motsatsen. Den är självcensurerad och barnvänlig. Den är lägerelds-feelgood, försatt i en trygg miljö där ingenting någonsin eskalerar till det ohanterliga.
Det är helt enkelt musik som lämpar sig väl för en statsminister, eller en kulturchef, eller en kyrkohistoriker, eftersom den är totalt oproblematisk och dessutom politisk på det mest mellanmjölkiga sättet (Demokrati! Mänskliga rättigheter! Feminism!).
Att pappornas döttrar också gillar musiken är ett plus, men det är inte den huvudsakliga orsaken till att männen lyssnar. Den huvudsakliga orsaken till att männen lyssnar på denna AI-genererade massproduktion av ”musik” är att de tycker att det är bra.
Och det är okej. Med tanke på att mina Spotify-listor de senaste tio åren uteslutande bestått av Lorentz och bangers från 2007 är jag verkligen den sista som ska anklaga någon för att ha oinspirerad musiksmak.
Dessutom är scenen Schulman målar upp, av pappan och dottern som går arm i arm på väg till konserten, riktigt stark. Det är superfint att föräldrar och barn hittar varandra i sin kärlek till Taylor Swift.
Men det säger ingenting om pappornas kärlek till sina döttrar. Alla vet att det är Eilish-pappor och Del Rey-dads som älskar sina barn på riktigt.
