“Alla” är kvinnor, enligt Socialstyrelsen. Unga tjejer, vuxna kvinnor. De som får diagnoser nu är duktiga flickor. Ökningen går alltså till stor del ut på att brudarna börjar komma ikapp. Jag har inte hört något förakt för adhd-diagnoser förrän kvinnor började få dem. Vill inte vara helt rabiat men kan det finnas ett samband? Tänker högt bara. 

Låt oss få det här överstökat direkt: jag är en av dem. 38 år gammal har jag konstaterats ha adhd. Att få diagnos som vuxen innebär inget mindre än att ompröva hela sitt liv. 

Jag äter ingen medicin och det känns viktigt att säga. Eller, så verkar det i alla fall eftersom jag hör mig själv säga det så fort ämnet kommer på tal. Ja, jag har den här diagnosen men jag behöver minsann inte läkemedlet som ska användas för just det! Paus för applåder för klassens duktigaste flicka.

Jag fick hoppa över en klass i lågstadiet för att jag var just det, jätteduktig. Vi verkar vara det, adhd-tjejer. Överpresterar skiten ur oss tills vi inte har annat val än att stupade söka vård för en sörjig cocktail av olika sorters psykisk ohälsa. Vips pang tjoff ligger man där i en depressionsdjup grop i soffan, sjukskriven för panikångest och beroendeproblematik medan Kronofogden plingar på dörren. Att prestera bra är inte att fungera bra.

Kvinnor är inte jobbiga mot andra, kvinnor är jobbiga mot sig själva. Inte konstigt alls, hur hade det annars sett ut? En disträ slarver som överäter, avbryter och alltid kommer för sent är liksom varken hora eller madonna-material. Varken girlboss eller damsel in distress. Det finns inget annat än skam i att vara en stökig tjej eller en kvinna som saknar kontroll. Klart vi tvättar bort alla yttre tecken på dysfunktion, klart vi lär oss härma socialt beteende bättre än killarna, klart vården generellt diagnostiserar oss vid 30 års ålder istället för manliga snittet, 18,5.

Kvinnor klättrar inte på väggarna, kvinnor kommer ihåg att packa gympakläder åt ungarna, kvinnor räcker upp handen. Kvinnor är allmänt behagliga att vistas omkring – som småflickor, som kollegor, som flickvänner. Men jag har aldrig känt mig behaglig.

Jag är omättlig. Jag har rusat genom livet med elektricitet i ådrorna och blodsmak i munnen, sagt JA till minsta impuls, fällt ned persiennerna för allt som inte är jättekul. Två lägen, febrig hjärna i full brand eller katatoniskt sändningsuppehåll. Jag kan allt. Men jag kan inte borsta tänderna varje morgon och varje kväll, jag kan inte gå ut med soporna så ofta som det behövs, jag kan inte börja låsa min ytterdörr trots att jag skrivit i en krönika att jag aldrig låser min ytterdörr, jag kan inte sluta prata för högt och allt detta får mig att känna mig äcklig och pinsam och inkapabel som människa. 

Tack vare diagnosen vet jag nu att det inte är mitt fel, att jag inte behöver vara så himla arg på mig själv. Att det inte funkar att “skärpa sig”. Vardagliga sysslor som är gratis för andra kostar enorm energi om man har adhd. Det är ett högt pris, och har inget pris betalats kan man vara ganska lugn för att personen i fråga nog inte heller pallar med någon samhällsbelastande utredning för att det “verkar trenda just nu”, eller vad det nu är man föreställer sig att alla dessa krånglande kvinnor tänker. Handen upp alla som vill ha en livslång kronisk neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med fyrdubblad risk att dö i förtid!

Det verkar som att folk främst stör sig på att de med adhd på något sätt skulle ha det jobbigare än dem själva. THE AUDACITY.

“Jag bokar också spontanresor fast jag inte har råd! Jag har också tappat bort min telefon!”. 

Okej, vännen. Orsakar det allvarliga problem i ditt liv? Sök hjälp, kanske är du en av oss.

Inte? Sluta gapa om “överdiagnostik” och att alla “väl har en släng av det där”.  

Det minsta man kan begära är väl ändå ett erkännande av att man generellt har det lite svårare i livet med adhd än utan? Det är ju liksom det en funktionsnedsättning innebär.

Jag kan inte låta bli att känna en kollektiv sorg över all outnyttjad potential hos alla dem som får diagnos först när skola och yrkesval klarats av för länge sedan. Och, jag fattar att detta inte är särskilt klädsamt men vi har ju etablerat att jag är omättlig; jag kan heller inte låta bli att undra hur många årskurser jag hade kunnat hoppa över, om jag fått rätt stöd från början?