Där jag bor finns en dammig grusrektangel. Det börjar sticka upp grästuvor och ogräs i det grå, för det var några år sedan något lag regelbundet tränade fotboll där. Målen står och rostar. Lite gräs finns kring grusplanen, och där händer det ibland att folk åker pulka eller sitter och hänger. En stund, kanske några timmar men inte mer – det är liksom inte en park. Själva grusplanen är mest något öde och trist som man genar över på väg hem eller rastar hunden på.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Bagaregården är så litet och anonymt att de flesta man pratar med inte ens känner igen dess namn. Oftast får man hänvisa till närmaste trafikknutpunkt för att förklara var fan man bor egentligen. Man promenerar genom det på fem minuter, tio om man tar några omvägar. Enligt vissa är det en mindre hipp och mer idyllisk budgetvariant för dem som inte har råd med Majorna. En del villor, många landshövdingehus. I kanske vart tredje kvarter kan man hitta en kiosk eller en pizzeria, mer urbant är det inte. Ingen skulle förknippa Bagaregården med någon speciell livsstil.
Under mina första åtta år här verkade ingen bry sig nämnvärt om det där sandfältet. Alla använde det ibland, men ingen valde det framför en park. Inte förrän alldeles nyligen, då det planerades ett tillfälligt asylboende och grusrektangeln med omgivande grässtrimmor plötsligt kallades grön oas och områdets lunga. På nolltid konstruerades en gemenskap i detta lilla, odefinierbara område, för nu gällde det att samla så många som möjligt i demonstrativa brännbollspicknickar. Överallt klagades det på planerade asylboenden, men här blev det till en absurd uppvisning i konsten att låtsas att något handlar om någonting helt annat och få folk att gå på det.
Med vagt formulerade domedagsprofetior om att Bagaregården skulle upphöra att existera – oklart hur – om man satte ett tillfälligt boende på Ånäsfältet fick man med sig många. Om någon påpekade hur sniket det var att inte kunna avstå från all denna dammiga yta, eller det faktum att det faktiskt behövs boenden och det genast, hävdade man bestämt att det var en skönhetsfråga. Det skulle bli fult. Ingen skulle vilja leka där längre, det var "aktivisterna" säkra på – så fult skulle det bli. Och man var helt enkelt emot kortsiktiga byggnadsplaner. Att det överallt byggs fula hus av dålig kvalitet, inte för att lösa ett akut problem utan för att sälja de redan halvruttna nybyggena dyrt, behövde man inte prata så mycket om.
Någonstans verkade det trots allt finnas en bild av att Bagaregården inte är ett rasistområde. Antagligen skämsgarvade de flesta av motståndarna någon vecka tidigare åt Askimsborna som utan att skämmas uttryckte oro över sina huspriser. Här bränner vi inte ner saker och står inte i tv och pratar om ”kriminella flyktingar”. När man sedan trots allt inte ville ha några flyktingar på Ånäsfältet heller gällde det alltså att inte säga någonting alls. För någon vecka sedan skålades det för en lyckad NIMBY(Not in my back yard)-kampanj. Utan att någonsin behöva erkänna något pinsamt om sig själva hade gruppen lyckats stoppa planerna, fått sin omgivning att tro att det hela är rationellt och kommit med andra förslag, som ett nytt landshövdingehus. Att det behövs asylboenden betydligt kvickare än det kommer finnas ett nytt landshövdingehus på Ånäsfältet behöver man inte prata så mycket om. Inte att ett sådant bygge knappast skulle inhysa några ensamkommande ungdomar heller. Diskuterar man det inte för mycket så går det kanske att tro på. På något sätt tycker jag det är lättare att sympatisera med den välbärgade farbrorn som pratade huspriser. Det går i alla fall att bemöta för vad det är.
