Det låter knäppt, men hur knäpp man än försöker göra sig är världen knäppare. Till den som inte håller med har jag två ord: Donald Trump. Om någon mot förmodan missat det är Donald Trump den amerikanska presidentkandidaten som kommer undan med allt. Han har sagt saker som ”jag har de bästa orden”, ” är våldtäktsmän”, ”mina kvinnor är vackrare” och ”där är min afroamerikan”. Ändå älskar folk honom. När jag skriver detta säger den färskaste prognosen på sajten FiveThirtyEight att hans chans att vinna valet är 40 procent. 

Finns det någon annan förklaring till Trumps popularitet än att vi lever i en parallellverklighet där inkompetens är kompetens, fel är rätt och upp är ner? Visserligen finns det många som ogillar Trump, men faktum är att han har en verklig chans att bli världens mäktigaste folkvalda politiker trots att han är en notorisk lögnare, rasist, sexist och dessutom varken kunnig inom eller nyfiken på politik. I vilken värld är det möjligt?

Kanske borde jag inte läsa så mycket om det amerikanska presidentvalet. Jag lever trots allt i Sverige. Älskade Sverige. Det demokratiska, rationella, toleranta Sverige. Här går vi inte på vilken skit som helst. Det har jag fått höra under alla år som jag har bott här, så det borde väl ligga åtminstone en gnutta sanning i det. Så tänker jag. Tröstar mig. Och sedan slår jag på tv:n. 

I debattprogrammet ”Opinion live” i SVT står en lektor i etik och beklagar sig över att hon inte får vara med i en organisation som företräder afrosvenskarnas intressen. Hon är varken afrosvensk eller intresserad av att vara medlem, men av någon anledning är det livsviktigt för henne att ha rätt att vara med. Hon säger att det annars handlar om rasism. När programledaren sedan frågar om han skulle få vara med om han upplevde sig själv komma från Elfenbenskusten blir det tydligt att utgångspunkten för diskussionen är att afrosvenskar ska ha rätt att organisera sig om, och endast om, alla får vara afrosvenskar. Om inte alla får vara afrosvenskar ska ingen få det. Den som hävdar att bara vissa kan vara afrosvenskar och att de dessutom ska ha rätt att ha träffas ägnar sig alltså åt rasism. 

Och precis när jag tänker att debatten inte kan bli mer absurd når absurditeten nya höjder. Programledaren för detta public service-program frågar organisationens företrädare om organisationens medlemmar vill lyncha vita människor. Jag stänger av tv:n och undrar vad det är för verklighet vi har hamnat i och hur vi ska hitta tillbaka till vår riktiga värld som finns där ute. Den måste finnas där ute. Detta kan väl inte vara rätt? 

Det är lätt att få känslan att tiderna har förändrats, att det fanns en gammal god tid då verkligheten var verkligare och rätt var rätt och upp var upp och ner var ner. Men när jag försöker spåra den tiden misslyckas jag. Världen har alltid varit knäpp. När jag flydde kriget i Bosnien och kom till Sverige på 90-talet ansåg många att min närvaro i det här landet, alltså min vilja att leva, var ett problem. Var inte det knäppt? När jag var barn i Jugoslavien fick jag svära min trohet till en död ledare och till ett land som var på väg att falla sönder. Hur knäppt var inte det? Ett antal år innan det stred min morfars far för den österrikisk-ungerska armén trots att han varken var österrikare eller ungrare, i ett krig som han varken brydde sig om eller begrep. Knäppare än knäppt.

Även om det kan tyckas så är världen inte mer absurd nu än vad den alltid har varit. Det är dags att vi slutar längta tillbaka till en gammal god tid som aldrig existerat och börjar tänka på vilken framtid vi vill skapa. Den riktiga världen kan finnas där ute och vänta på oss. Vi kanske bara måste hitta rätt ingång.