I mina anteckningar på telefonen har jag en to-do-list för att fixa alltihop. Mig själv, alltså. Låt oss kalla det självförbättrande verksamhet. Det är ganska svårt att bocka av något på listan som avklarat, det ska tillstås (handen upp alla som kan sätta ✓ på “ett sunt förhållande till vikt”).
Det ska minskas skärmtid, vidgas kontaktnät och fallas för bättre killar. Ordnas ekonomi och promeneras tusentals steg i ottan. Jag vill kunna “ta ett rum”, lära mig göra en perfekt sminkning á la smokey eye och ständigt utmana min comfort zone på jobbet. Tillväxt, framåtrörelse. Och ändå verkligen prioritera återhämtning, det är jätteviktigt faktiskt. Min sömn måste också styras upp annars faller ju alltihop, men jag knaprar fortfarande sömntabletter som andra knaprar D-vitamin och får fysisk ångest av att släcka lampan före 03. Adderar “sömnskola” till mina redan tre olika pågående KBT-behandlingar. Check! Gud. Vad. Man. Håller. På.
Hetsen kring personlig utveckling står mig upp i halsen. Varenda aspekt av att vara människa ska filas till och optimeras. Att “nöja sig” är den nya dödssynden.
Men jag tror att det är dags att vi gör just det.
Det här året har slagit i taket när det gäller utbredningen av självförbättrande verksamhet i min vänskapskrets. Alla strävar efter att bli sina bästa jag, på alla områden. Vi blir allt mer inbundna och dedikerade till vår egen perfektion, men ingen är gladare för det. Vill man må så här ett år till? Nedtryckt i skorna av självförebråelse för allt man inte är?
Behöver alla verkligen kunna prata inför publik – eller kunna slänga ihop en svindlande carbonara? Behöver alla sträva efter att ha en kropp som en supermodell? Det finns dem som har det: supermodellerna. Det kanske kan få vara deras grej, så nöjer jag mig med det jag har?
Det kanske är okej att ruva på en känsla av att kunna skriva en bok, utan att klanka ner på sig själv för att man aldrig gör det. Kanske kan potential få vara just potential, utan att behöva omvandlas till värde.
Och kanske är det okej att strunta i terapi för att istället lägga tiden på någon lagom dum realityserie, att fortsätta ligga med idioter för man verkar ju faktiskt gilla det. Kanske behöver man inte gå en enda millimeter utanför sin bekvämlighetszon, kanske behöver man inte kämpa så hårt mot den man är.
Ett ständigt pågående förändringsarbete inom samtliga aspekter av att vara människa är jobbigt, tidskrävande och ärligt talat: rätt deprimerande. Det är ju inte som att man blir klar med något ändå.
Lycka beskrivs ibland som känslan av “flow”. Den plötsliga harmonin som kan uppstå där man glömmer bort sig själv och bara åker med – när man dansar, sitter på en hästrygg eller ja, whatever floats your boat. När man glömmer bort sig själv.
Därför borde årets nyårslöfte inte alls handla om inre och yttre skavanker. Kanske borde vi alla istället lova att sluta med personlig utveckling. Släpp det. Släpp dig själv. Existera. Åk med.