Jag minns den där propagandan så väl, eftersom den var oerhört handfast. Internet bestod fortfarande mest av bilder på Pamela Anderson, så istället för memes och tweets om Saddam Hussein började plötsligt usla dvd-filmer om monstret i Bagdad vandra från hand till hand mellan de anställda i FN-skrapan.
I de snabbt ihopklippta ”dokumentärerna” fick man lära sig om diktatorns guldtoaletter och outsägliga grymheter (som var helt verkliga) men framförallt om hans massförstörelsevapen (som var en av 1900-talets största krigslögner).
I slutändan möttes Irakkriget med gigantiska protester världen över. Till och med min särbo demonstrerade. Men det berodde knappast på att propagandan spreds via dvd:er, utan på att kriget mot terrorismen ännu inte nött ner fredsrörelsen till smulor.
För protesterna var fruktlösa. Massakern i Irak var ett faktum. Och sedan dess skulle det bli allt lättare att sälja in sina krig.
Det har räckt med att dra några historiska referenser, använda ordet ”existentiell” och hamra in att fienden står utanför vår dörr.
Exakt så gjorde Putin med sitt krig.
Han påminde ryssarna om andra världskrigets och Förintelsens grymheter, hävdade att den ukrainska nazismen fortfarande var vid liv, att Ryssland riskerar att försvinna eftersom Nato står vid vår gräns och vips trodde hans lojala följare att det var oundvikligt. Det fanns inga andra alternativ än att angripa broderlandet Ukraina.
Det var en sinnessjuk propagandamanöver.
Krig är sinnessjuka.
Samtidigt har vi, hans fiender, köpt andra luftiga propagandasanningar med hull och hår. Bara vi skickar lite mer vapen så vinner Ukraina en ärorik seger på slagfältet. Får de bara rätt robotar kommer våroffensiven, nej, sommaroffensiven, nej, höstoffensiven, nej det blev inte någon offensiv att tala om… men krigslyckan kommer att vända, var så säker. Bara tillräckligt många vapen får arbeta så slutar kriget i triumf.
Det finns inga alternativ.
Men en fullkomlig seger i krig kan bara vinnas innan de brutit ut. Innan någon stupat. Och den största lögnen vi köpte var att väst stod enade bakom Ukraina. Så var det helt enkelt inte. Nu tvingas Ukraina betala för vårt självbedrägeri, med större eftergifter än vad de behövt.
I förbifarten köpte vi ett medlemskap i en miltärallians som snart bara består av planetens mest dåraktiga nationalister. Varför? För att fienden står på vår tröskel. Vår gamla ärkefiende. Minns ni 1808? Det finns helt enkelt ”inget seriöst alternativ” till Nato, som Ulf Kristersson uttryckte det.
Hamas, och andra militanta grupper har börjat sälja sina krig med de simplaste trick. Propagandavideos där fienden sprängs i småbitar redigeras så de ser ut som dataspel. Allt för att tilltala de våldsbenägna 19-åriga män som är alla militanta rörelsers viktigaste rektryteringsbas.
Världen har velat ha krig.
Men lördag den 7 oktober i år, förändrades allt.
Det var dagen då Kriget mot terrorismen nådde vägs ände.
I 20 års tid har vi accepterat det som ännu ett oundvikligt krig. Vi har trott att vi inte haft något annat val än att inskränka våra egna friheter och frånta våra fiender deras mänskliga rättigheter för att bli trygga. Bara vi får fler säkerhetskontroller, större digital övervakning, och en säkerhetsindustri som växer över alla gränser så kan vi stoppa terrorn innan den slår till.
Men den 7 oktober, när övervakningsapparaten behövdes som mest, var den obrukbar. I Kfar Aza och på The Tribe of Nova festival stod den helt maktlös. Världens mest avancerade digitala säkerhetstjänst, israeliska ”Unit 8200” hade ingen aning om vad som pågick. All avlyssning, allt datasamlande, all infiltration var värdelös.
Det var ett uppvaknande.
Och svaret på attacken skulle få världen att nyktra till ännu mer.
När kriget mot Irak inleddes inleddes definierades terrorism som attacker mot civila. Men under 20 års tid har betydelsen förskjutits. Numera syftar ”terrorister” snarare på specifika grupper, än deras metoder.
Men när Netanyahu nu försöker ursäkta sin skoningslösa slakt av palestinska barn som en legitim motoffensiv så såg omvärlden bara terror.
En vedervärdig terror.
Och jag har aldrig sett någon förlora ett propagandakrig så fullständigt som Netanyahu gjort med sin gränslöst brutala attack. Han ville demonstrera att han är skoningslös. Han lyckades, men inte på det sätt han hoppats.
Visst har Israels högerradikala regim försökt sälja in sitt angrepp med alla metoder som står till buds. Det är en existentiell kamp för en stats överlevnad. Fienden står bokstavligen vid ytterdörren. De orkeslösa medierna, inte minst de israeliska, har inte lyckats granska historierna om halshuggningar, Hamashögkvarter under Al Shifa-sjukhuset, och framförallt har de uteslutit de civila offren i Gaza.
Men Netanyahus propaganda har stått maktlös inför hans egen brutalitet.
För plötsligt ser jag dem överallt.
Tjejen i Pressbyrån i sin palestinasjal, den lilla knögliga lappen ”skänk pengar” bredvid kaffetermosen på julmarknaden. Papporna i sina scarves med bilder på stora moskén. I hissen, i hallen, i Los Angeles, i Berlin, på varje universitet i hela världen har studenter startat nya organisationer, nya demonstrationer. Artister som inte vet särskilt mycket om krig, men som vet att det är fel att döda barn, skriver upprop. Klimataktivisterna ropar plötsligt på ett fritt Palestina.
Det var exakt så här Vietnamrörelsen föddes. När till och med den svarta medborgarrättsrörelsen började engagera sig i ett krig långt borta på andra sidan havet förändrades något.
Och precis som då, så står den unga generationen mot den gamla. Helt enkelt för att den unga generationen inte minns den urgamla konfliktens alla förvecklingar. De minns inte ens Gazakriget 2014. De minns ingenting. Allt de sett är en plötslig terrorattack och en hämndaktion som helt saknar proportioner, nåd, mening eller mål.
Det är inte rätt.
Nu står Konstfackstudenterna mot utbildningsministern. Göteborgsstudenterna mot sin egen universitetsledning. Filip Dikmen mot SR. Greta Tunberg mot gubbar som vill ta hennes mikrofon.
Jag vet inte hur mycket hopp man törs tillskriva en sån rörelse, men är det något vi behöver inför 2024 så är det hopp. Så jag väljer att tro att den tjugoåriga ökenvandringen för fredsrörelsen kanske kan ta slut nu.
