I var och varannan tv-serie och film möter vi 40-pluskvinnor med siktet inställt på sex. Mrs Fletcher, i miniserien med samma namn, är singelmamman som får sitt sexuella uppvaknande efter att sonen flyttat ut, terapeuten Joy, i tv-serien ”Wanderlust”, försöker få i gång sexlivet igen med den relativt ointresserade maken, och många av oss minns hur såväl mamman i ”Six feet under” som Mona Malms tatuerade änka återupptäcker sina sexuella begär efter att deras makar gått bort.
Den banbrytande sexualitetsforskaren Alfred Kinsey, som tillsammans med sitt forskarteam kartlade den amerikanska befolkningens sexualitetsvanor i mitten av 1900-talet, beskrev hur männen rapporterade att de fick flest orgasmer i 18-årsåldern medan kvinnorna sade sig nå klimax som mest efter att de passerat 30. Även om senare studier har problematiserat idén om att antal orgasmer är det samma som att rent fysiologiskt peaka i sexuell aptit har arvet från Kinsey levt kvar. Vi fortsätter alltså föreställa oss att det finns en åldersskillnad mellan könen när det handlar om sexlust. Kanske är det just därför vi ser den ena medelålders kvinnan efter den andra med stort sexintresse skildras på tv?
Till skillnad från kulturens sexuellt utsvävande medelålders kvinnor visar dock Folkhälsomyndighetens siffror en annan bild av verkligheten. Enligt myndighetens statistik är sexlusten högre bland män än kvinnor, oavsett ålder. Den här typen av mönster brukar ibland användas som argument för kvinnors naturligt lägre sexualdrift, trots att vi vet att just det sällan är skälet – någon sådan fysiologisk skillnad har ingen forskning kunnat belägga. Psykologen Jenny Jägerfeld skriver i SvD (10/8 2020) att det faktum att kvinnor känner mindre lust snarare handlar om utomstående faktorer kopplade till ojämställdhet, men också om hur kvinnorollen är så dränkt av föreställningar om omvårdnad att det som kvinna kan vara svårt att ta för sig sexuellt. En annan aspekt av kvinnorollens betydelse som Jägerfeld anför är att kvinnor inte i samma grad som män socialiseras till att uppfatta sina rent fysiologiska sexuella reaktioner. Vi vet helt enkelt inte lika självklart när våra kroppar blir kåta.
Tidigare i våras skrev Isabelle Ståhl i DN (16/2) om hur den unga generationen i en tid av fokus på övergrepp och trauma backar från sexualiteten och söker trygghet snarare än äventyr och utforskande. I kulturen gör deras mammor det motsatta, men i verkligheten tycks det alltså inte riktigt lika muntert. Så varför skildras medelålders kvinnors sexualitet som den görs?
Jag har länge misstänkt att drivkraften bakom dessa berättelser är ideologisk. Vi vill så gärna att det ska vara på ett annat sätt och vi är så innerligt trötta på att det bara är männen som får vara kåta. Och ja, kulturen är till för att hjälpa oss att drömma, att bygga nya föreställningar om hur vi som människor kan vara och leva. Men tyvärr är ideologin som driver gestaltandet av kvinnors sexualitet fortfarande så oerhört fantasilös och präglad av maskulina normer.
I den brittiska kriminalserien ”The Fall” spelar Gillian Anderson en polis som har fullt fokus på sitt arbete och som med jämna mellanrum raggar upp en man för sex. När de legat tappar hon intresset och vill bara bli av med honom. En uttjatad gestaltning av manlig sexualitet som ska förstås som visionär bara för att den handlar om en kvinna. Och det gäller inte endast kulturens sexskildringar. I Hagai Levis nyversion av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är det kvinnan som träffar en annan och lämnar barnet för att dra till Tel Aviv med sin nya älskare. Hur kan det fortfarande vara progressivt att gestalta kvinnor som beter sig som män? Missförstå mig rätt, kvinnor får och ska ha sex på precis de sätt de vill, men det är inte vad de här berättelserna förmedlar. De säger i stället att vi fortfarande inte kan separera föreställningen om sexuellt driv från maskulinitet.
Men kanske är någonting på väg att hända. Den svenska tv-serien ”Lust” tar avstamp i den verklighet som Folkhälsomyndigheten redovisar utan att för den skull porträttera kvinnor som frigida eller ointresserade – tvärtom. Och en annan av Gillian Andersons karaktärer, sexterapeuten tillika mamman i ungdomsserien ”Sex Education”, får ha en levande och fri sexualitet utan att porträtteringen faller i den tröttsamma fällan av omvända könsroller. Låt oss hoppas på fler kåta och självständiga kvinnor i kulturen, men låt oss slippa idén om att de måste gestaltas enligt gamla maskulina koder för att vara begripliga.
