Jag tänkte: wow! Tänk att få ha varit med på den tiden! Vilket allvar man tog sitt jobb på, så intresserad man var av kvalité. Jag hade gärna suttit med ett gäng kritiker och jämfört recensioner; jag tror jag hade lärt mig någonting, sett hur andra arbetar och bildat mig en egen uppfattning om vad kritikeruppgiften bör vara. 

Så tänkte inte Åsa Beckman. Hon läste protokollet från mötet och tyckte att det var ett väldigt gnällande från kritikernas sida: de hävdade att unga författare och recensenter led brist på bildning och var ytliga.

Beckman skriver att denna åsikt är förrädisk och att den får ”de som sitter där hos kulturchefen att känna att de ingår i en upphöjd skara”. Hon tror förmodligen inte att de som klagade på ytlighet själva insåg att de gjorde det för att få känna sig upphöjda och bättre än sina unga kolleger. Men Beckman har insett att detta var det egentliga skälet bakom deras åsikter. Hon ser igenom dem och hittar deras egentliga motiv – och de handlade inte om att de verkligen ansåg att litteraturen blivit ytligare, utan de handlar om att kritikerna ville få känna sig upphöjda. 

Beckman vet alltså bättre än de inblandade själva. Och det är jag den första att skriva under på att hon verkligen kan göra. Nu är termen ”falskt medvetande” visserligen inte längre någonting vi talar om; det har börjat uppfattas som elitistiskt och paternalistiskt. Men det betyder ju inte att själva fenomenet falskt medvetande har försvunnit och att vi nu lever i en värld där alla människor alltid är genomskinliga för sig själva och att det de tror sig drivas av också är det de verkligen drivs av. Så kanske ljög kritikerna för sig själva när de påstod sig se ett förytligande av litteraturen och kritiken. Kanske såg de inte alls detta utan ville bara känna sig lite förmer. 

Men grejen äratt redan när jag började läsa Beckmans krönika anade jag att hon skulle komma fram till att det här symposiet inte var någonting bra. Jag anade det eftersom hon i så fall skulle ha varit tvungen att säga ”det var bättre förr”. Och vilka gör det? Konservativa personer, sådana som inte bejakar det nya och hänger med sin samtid, såna som vi kan kalla ”gubbiga”. Om Beckman hade hävdat att det verkligen var bättre när såna här symposion kunde hållas hade hon hamnat i ”fel läger”. 

Det är vad polarisering leder till; det blir svårare att tänka självständigt, det blir lättare ett grupptänkande. 

Jag skulle vilja att vi hjälpte varandra att inte bli dumma i huvudet i det här polariserade läget. Även om det är din fiende som säger något – om hen så heter Ebba Busch eller Nooshi Dagostar – tänk inte ”det är inte mitt gäng, så då tänker jag tvärtom”, utan försök att värdera det hen säger som om du inte visste någonting om henne heller honom, inte visste vilket läger hen tillhör. Var inte rädd för att bli ”felplacerad”. Nyansering och självständighet är trots allt motsatsen till svartvit polarisering och grupptänkande. 

För övrigt har jag – som liksom Carl Bildt är hallänning, svensk, europé – sent om sider åkt vägen mellan Askome och Gällared i Falkenbergs inland, framröstad som landskapets vackraste väg. Om ni någon gång vistas i trakten som Selma Lagerlöf glömde, ta denna sväng!