Samtidigt som vi ingick en militärallians med USA lämnade landet sin svajiga demokrati bakom sig för att övergå till någon form av oligarkstyrd, allt mer auktoritär stat – inte helt olik det Ryssland som uppstod efter murens fall. 

Galjonsfigur för det stora skiftet är världens rikaste man, Elon Musk. En tech bro vars världsbild bygger på The Matrix som vill lägga den stora kulturnationen USA i spillror och ersätta den med en elitistisk, vit mansfest.

Den värld vi känner föll helt enkelt samman framför våra ögon, skulle säkert många säga. Men jag vet inte. Världen faller alltid samman framför våra ögon. Det gäller bara att hänga med i svängarna. 

Även i Sverige blev 2024 året för en borgerlig kulturrevolution. Visserligen av en betydligt mer konservativ karaktär än Musks strid mot ”woke”, men minst lika efterlängtad av den svenska högern.

Strax efter sitt tillträde 2023 skrev Parisa Liljestrands statssekreterare Karin Svanborg–Sjövall en programförklaring för den kulturpolitik hon ville genomföra.

Hon publicerade den i tidskriften Axess, ett stockkonservativt magasin som blivit centrum för den nya svenska kulturborgerligheten – såväl delegaterna i Lars Trägårdhs kanonutredning som SvD:s nya chefredaktör kommer alla från kretsarna kring ägarna i familjen Ax:son Johnson.

I sin text skriver Svanborg Sjöstrand rakt ut att hon avskyr kulturlivet som det sett ut fram tills nu. Hon avskyr att politiker tvingas hålla armlängs avstånd till kulturlivet och gör sig lustig över den statliga finansieringen med kultursamverkansmodellen. 

Hon påstår att vänstern har ”åsiktsmonopol” och har ”marinerat kultursektorn i ideologiska doktriner”. Så man ska inte vara rädd för att kallas ”fascist” när man utmanar den.

Texten innehöll samma gamla vanliga bludder om nation och tradition man brukar hitta hos valfritt sverigedemokratiskt internet-troll, men den metod hon ville använda för att uppnå sina mål var ändå innovativ. 

Kriget i Ukraina skulle bli en hävstång för att ”vidga det politiska handlingsutrymmet”, skrev den före detta vd:n för Timbro.

Hon ville helt enkelt göra bruk av den politiska metod som Naomi Klein beskrev i ”Chockdoktrinen” – i turbulenta tider kan man få igenom radikala förändringar utan att någon riktigt begriper vad som pågår. 

Bakom raderna skymtade en författare som såg sig själv som en briljant strateg. 

Vilket är lite komiskt. 

För visst har ministern och hennes sekreterare lyckats med sin chockdoktrin. Utan att någon verkar ha fattat hur det gick till, har de effektivt dragit undan mattan för det kulturliv de uppenbarligen föraktar lika djupt som Elon Musk hatar transpersoner. 

De har låtit bli att göra några offensiva satsningar på krisande kommersiella kulturbranscher som litteraturen och musiken. Istället blev årets kulturbudget rekordlåg, vilket innebar att även de kulturformer som kulturpolitiken länge hållt vid liv – teater, orkestermusik, opera, bildkonst, film och dans – hamnade i kris. 

Flera teatrar hotas nu av nedläggning och till och med stora institutioner som Nationalmuseum och Kungliga Operan pressas av höga hyror som äventyrar verksamheten.

Alla tankar om inkludering och breddning av kulturen togs bort ur de politiska styrdokumenten. Kanonutredaren Lars Trägårdh som allt mer verkar vara Liljestrands språkrör, sade rakt ut att minoriteternas kultur är ointressant. 

Studieförbunden slaktades så att bildning återigen blir ett privilegium istället för en rättighet. Det muslimska bildninsförbundet Ibn Rushd tvingades lägga ner helt.

Som en effekt har många kommuners och regioners kulturbudgetar blivit minst lika snåla. De tvingas sälja ut fastigheter och lägga ner kulturförvaltningar.

Som kronan på verket krymps kulturskolorna vilket dödar framtida generationers intresse och saboterar återväxten på utövare.

Istället fantiserar Svanborg–Sjövall och Liljestrand om hur näringslivet ska gå in med pengar i kulturen.

Jag förmodar att deras förebild är just det USA där museer och orkestrar överlever tack vare generösa, privata donationer. Problemet är bara att Sverige inte har tillnärmelsevis lika mycket kapital som Manhattan. Hur kulturintresserade ministerns förmögna vänner än är så har de inte råd att finansiera ett eget Guggenheim. 

Tvärtom har några av landets mest frikostiga mecentanter tvingats dra i bromsen just i år. 

Robert Weil som länge förgyllde Stockholm med den innovativa konsthallen Magasin 3 lade till exempel ner verksamheten under våren. 

Om det överlever några orkestrar i Svanborg-Sjövalls nya kalla kultursverige kommer ett fåtal ha råd att lyssna på dem. Och det kommer garanterat inte att spela några svenska musiker i dem. 

Där fick det förhatliga wokevänsterpacket! De kan ta sina kommunistklarinetter och sin Verdi och stoppa upp någonstans. 

Det som gör den här politiken lika intelligent som en inlagd gurka är att Liljestrands och Sjöstrands samtidigt besjälas av idén att svenskt kulturliv ska genomsyras av en kulturkanon. 

En ganska meningslös, konservativ idé (som för övrigt efterlysts i just tidskriften Axess i decennier) om att svenskheten stärks om vi bara kan få en förteckning över vilka verk som kan betraktas som nationella.

Visserligen verkar utredaren Lars Trägårdh själv göra sitt bästa för att sabotera projektet men det komiska är att de enda som skulle kunna levandegöra en sån kanon är just de institutioner ministern nu riskerar att lägga ner. 

Radarparet på kulturdepartementet har helt enkelt sågat av den gren som en kulturkanon skulle kunna sitta på. 

Oavsett vilken sida man står på i kulturkriget börjar Parisa Liljestrand allt mer framstå som den sämsta kulturminister vi haft. En kulturkrigs-Macbeth med paranoida föreställningar om att kulturen styrs av en vänstermaffia.

Men visst fanns det kulturellt hopp 2024.

Långt bortanför det institutionella kulturlivet med statliga stödformer har nya motkulturer börjat blomstra. 

Gangsterrapen vägrar fortfarande att dö även om gangsterrapparna gör det på löpande band. En helt fantastisk kulturform där kriminella, tonåriga män skriver någon sorts autofiktiv vers om sina verkliga eller påhittade liv. 

Och samtidigt som Lars Trägårdh gör sitt bästa för att snäva in idén om svenskheten ser Sverige just nu en häpnadsväckande renässans för samisk litteratur, konst och musik. 

Ärligt talat är de enda kulturformer ministern har makt att kväva just den klassiska kultur som en konservativ kulturrevolutionär borde omfamna.