Den förstnämnda handlar om ett plågat barn-tv-geni (tänk Don Draper fast med grodan Kermit i ena handen och en påse ladd i den andra) i det tidiga 80-talets New York. Tidigare har han varit en dålig pappa (trots att han alltså gör barn-tv, komplexiteten går nästan att ta på), men när ungen plötsligt försvinner börjar han sakta förändras till det bättre (mycket sakta, ska tilläggas, han är ju trots allt komplicerad).

Stalker-komiker-historien från i våras berättar den sanna historien om hur en komiker med psykiska problem (en lustigkurre, men med en mörk sida – har ni hört något liknade i era liv?) börjar stalkas av en kvinna som är jättejobbig. Det får honom att tänka på saker som hänt i hans liv som också har varit jättejobbiga. Han börjar sakta förändras till det bättre (…)

Dessa två förutsägbara pekoral älskas av tittarna och hyllas av kritikerna. På ett plan är det inte särskilt märkligt. Båda serierna är, förutom att vara smärtsamt dåliga, välproducerade och snygga. I fallet med stalkern finns det dessutom en verklig historia med verkliga personer som folk kan fascineras av. 

Vi vet redan att män med krävande jobb inom kriminalitet eller reklam kan vara dåliga pappor. Vi vet redan att klassens clown ibland kan vara ledsen

Men sett ur en annan synvinkel ter det hela sig märkligt. För nu har tv-mediet i över ett decennium totalt dominerats av just manliga komplicerade antihjältar samt komiker med något allvarligt att säga. Vi har redan suttit våra timmar med Draper och Walter White och Tony Soprano, med Schyffert och Hannah Gadsby och Aziz Ansari. 

Vi vet redan att män med krävande jobb inom kriminalitet eller reklam kan vara dåliga pappor. Vi vet redan att klassens clown ibland kan vara ledsen. Behöver vi verkligen Cumberbatch som koksande dockmakare? Behöver vi humoristen som ojar sig över hur många mejl en galen människa skickar till honom?

Tydligen! Men varför? Kulturen brukade ju förändras med jämna mellanrum. Det glada 20-talet blev det skitläskiga 30-talet. 80-talets glättiga syntar och axelvaddar hade ett par år in på 90-talet bytts mot larmande gitarrer och skogshuggarskjortor. Fyra år in på 20-talet börjar det kännas som att alla bara vill vara kvar i ett långt 10-tal. 

Och det är inte bara tv-serier det gäller. Det övre skiktet av Billboard-listan består nästan uteslutande av låtar som lika gärna hade kunnat skrivas 2019 som idag. 

För fem år sedan var det den smått alternativa rapparen Lil Nas X som samarbetade med den slätstrukna countryartisten Billy Ray Cyrus. Idag är det den smått alternativa rapparen Post Malone som samarbetar med den slätstrukna countryartisten Morgan Wallen. 

Till och med hip-hop-fejderna är samma. Då var det Drake som blev ägd och hånad av alla, nu är det Drake som blir ägd och hånad av alla. Eller för all del de svenska kultursidorna: då var det dokusåpor samt interndebatt om hur mycket dokusåpor egentligen ska diskuteras på kultursidorna. Nu är det dokusåpor samt interndebatt om hur mycket dokusåpor egentligen ska diskuteras på kultursidorna.

Masskulturen har alltid till stor del bestått av skit. För varje Beatles har det funnits tio Monkees, för varje ”Hajen”, tio ”Hajen 2”. Men skiten brukade variera, bytas ut mot ny skit som man antingen kunde skita på eller skita i.

Nu är det som att alla bara har nöjt sig med popkulturella landskapet som det såg ut strax innan pandemin. Kanske var det detta deep state och Kina och Soros var ute efter hela tiden? Det var inte 5G i viruset, det var stagnerad smak i strömmade tv-serier.