Å ena sidan: Jobbiga tider är bra för satir. Galna politiker är bra för satir. Alla dessa klyschor som inte direkt gör något bättre. Å andra sidan: Jag måste också leva i den här världen. Då känns inte punchlines lika tillfredsställande.
Och å tredje sidan: Det känns som att verkligheten börjat överträffa dikten. Det går ibland inte att skoja knäppare än det som faktiskt pågår. (Någon som jobbar med kommunikation på nätet för politiskt parti kläcker ur sig grova ord i livesändning. Stina Wollter svarar killar som skickar dickpics på Instagram med deras egna dickpics och får sitt konto avstängt. En improsketch blir president i USA. Och så vidare. Killinggänget tittar på varandra och skakar tyst på huvudena.)
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Samt, inte minst: Inte ens en tydlig märkning med ordet SATIR i blinkande glittrigt rött garanterar att folk förstår att det är på skoj. Både för att verkligheten är märkligare och för att, ursäkta, folk är ganska korkade.
Till och med det ovanstående känns som en trött analys. Men det är lite som att jag saknar ork. Saknar ord – vilket är ett skämt i sig, för den som känner mig. Utöver att jag antingen inte kommer på något faktiskt kul att säga, eller inte vill skämta om något som är på allvar och inte ska förminskas, så vill jag inte heller skriva seriöst. För då måste jag tänka på det. På allt.
Då måste jag på riktigt ta in och hantera och bearbeta – ja, var ska vi börja? Våld mot kvinnor, mot andra utsatta grupper, våldsmonopol, våld mot aktivister som vill rädda vatten, rädda rättigheter, rädda demokrati; människor som dör i onödan av behandlingsbara sjukdomar, av kallt vatten i små båtar, av smutsigt vatten, av hat och missförstånd och dåligt kyld mat. Lögner som sprids på internet och ställer människor mot varandra, skapar rädsla och oro och hat och ger bränsle till en världsbild som gör mig mörkrädd. Och så vidare.
Och så ska jag då sedan försöka säga något om det. (Som inte bara är en sarkastisk kommentar, antagligen samma som 50 andra har kommit med.) Antingen något som bara är en vettig beskrivning av situationen, och det är ju som sagt inte så himla uppmuntrande, eller något som kanske är en gnista hopp, eller en uppmaning, eller ett förslag, och var ska jag kunna hitta det just nu? I min soffa med betalda räkningar och mat i skåpen och ved i korgen har jag ändå så svårt att hitta bra saker att fokusera på. Kanske att katten låter roligt när hon sover.
Inte ens kulturen kan ge lindring. Science fiction är ett annat sätt att prata om verkliga konflikter. Dramaserier handlar om allt som gör ont i världen. Komediserier vet inte heller riktigt vad de ska skoja om. Allting måste förhålla sig till verkligheten, oavsett om det skapas nu eller läses genom ett filter.
Nej, detta ögonblick precis just nu kanske inte är det värsta som någonsin har varit genom världshistorien. Men på något sätt är det som att vår gemensamma ork har punkterats lite.
Men... jag vill ändå tro att vi kan lappa den, vi kan fylla den igen. (Jag vet inte om orken är en luftballong eller en pool eller så, men ni fattar.) Det finns folk som är smartare än jag som kommer med vettiga analyser (som jag försöker tvinga mig själv att läsa istället för att gömma mig under täcket) och det kommer att kännas mer okej att skämta eller fundera högt.
Vi får bara ta oss dit i vår egen respektive takt. Det är okej att vara arg och ledsen och uppgiven. Allt suger, tjosan hejsan, här är en kopp te.
Okej, den här texten var visst både lite sammanfattning, lite uppmuntran, och lite försök till pepp. Jag ber om ursäkt.
