Intervjuer med segerrusiga SD:are och en hånflinande Dick Erixon i tv förstärker den bilden.
Författaren Jens Liljestrand skriver i Expressen Kultur att ”förr eller senare kommer främlingsfientliga, högernationalistiska partier, nästan alltid, fram till den punkt då demokratin måste släppa in dem. Därifrån går de, nästan alltid, tillbaka. Dansk folkeparti fick 21,1 i folketingsvalet 2015 för att 2019 mer än halveras ner till 8,7. Norska Fremskrittspartiet peakade på 22,9 i Stortingsvalet 2009 och är sedan 2021 nere på 11,6.”
Liljestrands analys skänkte mig tröst till en början, men väckte snart nya frågor. Är SD verkligen jämförbara med de andra nordiska, främlingsfientliga partierna?
För att få mer träffsäkra svar ringde jag upp Magnus Blomgren, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, som bland annat forskar i hur politiska partier och nationella parlament hanterar nya förutsättningar.
Enligt honom finns det en avgörande skillnad mellan SD och partierna i Liljestrands text. SD:s nordiska kollegor är i grunden liberala missnöjespartier som successivt blivit mer främlingsfientliga, medan SD sedan starten haft en rasistisk och främlingsfientlig utgångspunkt, även om man idag mer framstår som etnocentrister. Partiet har genom åren jobbat medvetet för att bygga upp sin organisation.
Vad det har för betydelse i förlängningen är osäkert, men SD är beredda på att hantera motgångar.
Att hela 20 procent av väljarna, var femte person, idag är SD:are – hur kan det komma sig?
”Deras retorik har ju anammats av den nya statsministern, så varför inte rösta direkt på SD? Kristersson har dessutom bekräftat att SD haft rätt hela tiden. Moderaterna undervärderar den kraft partiet har bakom sig”, menar Blomgren.
Han ger dock rådet att istället för SD hålla koll på Socialdemokraterna. Om man jämför med Danmarks socialdemokrater så har Magdalena Anderssons parti inte löpt linan ut ännu.
S har försökt komplicera bilden och konsekvent tagit upp den socialpolitiska aspekten, även om S i stort accepterade SD:s agenda i valet och drev på för hårdare straff och fler poliser.
”Att partierna runtomkring håller i S är det viktiga nu. Efter den här mandatperioden kommer de tuffa till sig och frågan är vilket budskap som ska gälla då. Migration, brott och straff? Eller tuffar de till sig i sociala frågor och erbjuder ett annat perspektiv”, frågar sig Blomgren.
I läget vi hamnat i vore det befriande för den svenska debatten om S, V, C och MP kunde gå ihop gällande värderingsfrågor, även om främst C och V inte är överens om den ekonomiska fördelningspolitiken.
”Det är möjligt att befinna sig på samma sida i en dimension och på olika sidor i den andra. Jämför med hur Kristersson hyllar SD för att partiet hela tiden ’haft rätt’ i en dimension, men samtidigt erkänner att man inte alls är överens om a-kassan till exempel. Vi har inte sett samma sak på vänstersidan. Man borde kunna bekräfta varandra i värderingsfrågor, utan att förlora den centrala konflikten kring vänster–höger.”
Politiker måste bli ledare igen, anser Blomgren. Visionen om ett bättre samhälle har varit helt frånvarande i valrörelsen och det krävs ledare som pedagogiskt kan formulera en politisk vilja och verka för den.
”Det här har varit ett dystopins val”, avslutar Blomgren vårt samtal.
Ett dystopiskt val och en oviss framtid att vänta. Det får tankarna att rusa ner i kaninhålet för allsköns apokalyptiska föreställningar. Samtidigt finns en poäng i Jens Liljestrands kulturtext, när han skriver att han trots rädslan känner en lättnad:
”Kanske var det ett historiskt felsteg av Löfven att inte släppa fram Ulf Kristersson under den utdragna, lätt pinsamma hösten 2018. Förr eller senare måste plåstret ändå rivas av. Annars sparkar vi bara problemen in i framtiden.”
Ja, kanske måste utvecklingen ha sin gång innan vindarna får anledning att vända? Vi får hålla blicken på S, hoppas på en jämnare match om grundläggande värderingsfrågor och göra striden om ekonomisk fördelningspolitik tydlig igen.
