Den brittiska urfeministen Mary Wollstonecraft hade redan på 1700-talet samma sorts rants mot biologismen som vi fittstimmare. Hon avskydde liksom vi tanken på att kvinnan av Naturen skulle vara predisponerad till andra saker än män, att hon skulle vara mer lämpad att ta hand om till exempel hem och barn, att hennes uppgift var att likt en ofarlig docka behaga män. Dessutom kallade hon äktenskapet för en slavinstitution. Hon menade att om kvinnor bara fick samma rättigheter som männen skulle de inte längre vara en andra klassens varelse utan kunna hävda sig exakt lika bra.
Eller bättre, tänker jag och ler i mjugg. Om tanten hade fått veta att kvinnor i dag utklassar män i de flesta områden där ren muskelstyrka inte krävs hade hon kanske inte kastat sig i Themsen (Mary Wollstonecraft, kanske något präglad av den franska revolutionen, såg till och med sina självmordsförsök som en frihetshandling).
”Alla kvinnor är slavar”, skrev Mary Wollstonecraft i sin roman ”Mary, a fiction”. De slagfärdiga orden hade passat vårt uppror perfekt. Det var väl ungefär vad vi ville säga med ”Fittstim”. Patriarkatet suger. Ner med gubbväldet! Och för att låna lite av Nina Björk vars ”Under det rosa täcket” var vår bibel: Vi lever i en icke jämställd värld och vi är primärt människor, inte kvinnor eller män. Den naturliga Kvinnan finns inte.
Men hade vi kommit dragande med en gammal döing till tant (Mary Wollstonecraft eller någon annan gammal feministisk tänkare) hade absolut ingen bjudit in oss till teve och radio och vi hade inte fått fram vårt budskap.
Tanter hade inte så hög status. Till skillnad mot nu. Tänk om vi 1999 visste att en 63-årig gråhårig och rynkig Linda Hamilton skulle göra comeback i en ny Terminatorfilm och att publiken skulle jubla när hon med stora bazookas mejar ner män. Tänk om vi visste att 29 procent av alla föräldradagar skulle tas ut av män (siffror från 2018). Tänk om vi visste att de krögare som inte tillåter offentlig amning skulle utsättas för hat och förmodligen drev (till skillnad från när jag av en samstämmig tyckarkår utsattes för hat och äckel för att jag var så jävla korkad att jag trodde att det var okej att amma mitt barn medan jag åt julbord med resten av familjen). Tänk om vi visste att feminism skulle bli en självklar del av partiprogrammen och att de politiker som i dag INTE kallar sig för feminist inte är särskilt gångbara.
Jag är glad att jag hade förläst mig på brittiska poptidningar och kunde mer om vem som producerade den där legendariska Primal Scream-skivan och vilka konstnärer Sonic Youth anlitade för sina omslag än jag kunde om feminism. Jag kände inte ens till ordet genus.
Jag är stolt över min icke-akademiska bakgrund, att jag inte är rädd för att mina kunskapsluckor ska märkas, att jag bara kör och går all in. Vad jag än gör.
Ibland är det bättre att bara berätta hur det är. Hur man mår. Hur det känns. Vad man varit med om. Ropa, eller varför inte skrika, på hjälp. Med ett lättbegripligt, svängigt talspråk utan ord som separatistisk, könsmaktsordning eller diskurs.
Vad var det vi sa nu igen: det personliga OCH privata är politiskt.
