Reinfeldts och Miljöpartiets migrationsuppgörelse från 2008 kallades ”världens mest liberala lagstiftning” som nu ska stramas åt. Rejält. Regeringen vill införa krav på anställningsavtal för att beviljas arbetstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring. Även brottet organiserande av människosmuggling utvidgas.
– Det kommer fler skärpningar och fler förbättringar, lovade ministern.
Låt oss hoppas att regeringens kommande förslag angriper problemets kärna: arbetsgivarens makt över rätten att få stanna i landet.
Riskerar utvisning från landet
Som systemet nu fungerar innebär ett avskedande i praktiken också utvisning från landet. Jag har intervjuat ett stort antal migrantarbetare som lockats hit till Sverige. Restaurangägaren eller byggfirman ordnar arbetstillstånd, ibland mot betalning under bordet. Arbetskraftsinvandrarna har ofta belånat sig för att komma hit.
Väl här måste de jobba dygnets alla vakna timmar för ibland så lite som 20 kronor i timmen. Ofta blir de lurade på hela lönen. De sover i förråd eller inklämda i en lägenhet som inte sällan hyrs av chefen. I många fall förekommer våld och hot mot anställda som inte lyder.
Chefen har också den ultimata makten över arbetstillståndet vilket är garanten för att få stanna kvar i landet. Arbetsgivaren äger formellt inte sin arbetskraft som plantageägarna i USA:s sydstater på 1800-talet. Men det är knappast en överdrift att kalla villkoren för ett modernt slaveri.
Vid myndighetsinspektioner ser ofta alla papper ut att vara i sin ordning. De anställda har arbetstillstånd och får till och med lönespecifikationer i mejlen. Men maktställningen, uppbackad av regelverket, ger skrupelfria arbetsgivare stora möjligheter till exploatering. Det är vanligt att vita löner betalas ut men sen kräver chefen tillbaka en stor del av lönen i kontanter, som i fallet med restaurangkedjan Indian garden. Arbetstagarna accepterar ofta förnedringen eftersom att åka hem skuldsatt med svansen mellan benen upplevs som ett värre alternativ. Hela systemet är som upplagt för utnyttjande.
Författaren Pelle Sunvisson wallraffade som migrantarbetare i byggbranschen och insåg att ju mer arbetarna har att förlora desto lägre lön och farligare arbetsuppgifter var de villiga att acceptera. Migrantarbetarna rör sig ofta i en gråzon, har blivit lovade arbetstillstånd men kämpar på i väntan på papper som aldrig kommer. Beställarna är miljardbolag som gömmer sig i toppen av långa kedjor av underentreprenörer.
Det är vad som hände i fallet med 25-årige Nursultan från Kirgizistan som kom hit tillsammans med fyra landsmän och renoverade lägenheter åt fastighetsjätten Balder. De arbetade tio timmar om dagen, sex dagar i veckan i sju veckor – för 20 kronor i timmen. Underentreprenörer var ett bolag som drevs av tungt kriminella. När vi rapporterade om härvan kapade Balder banden till den belastade firman men gick helt fria.
Nursultan ser ut att få åka hem med en bråkdel av den lön de blivit lovade. Regeringens skärpta regler verkar inte rikta in sig på de som verkligen tjänar pengar på utnyttjandet av den billiga arbetskraften. Vem ska kontrollera att ännu fler lagar efterföljs när alla inblandade parter vill dölja vad som pågår?
Liknar 1800-talets Sverige
På många sätt påminner villkoren och konflikterna på arbetsplatserna om det sena 1800-talets Sverige – innan arbetarrörelsen växte sig stark. Då förbättrades villkoren genom facklig organisering och framväxten av arbetarpartier. På presskonferensen stod Anders Ygeman, arvtagaren till denna historia, framför kamerorna och beskrev hur han vill motverka lönedumpning och utnyttjande.
Men det var något med tonläget som skavde. Han ville framstå som hård i invandringsfrågan men jag hörde inget om att underlätta för organisering bland arbetarna. Är signalpolitik viktigare än åtgärder mot att människor lever under slavliknande förhållanden?
