• Arbetare bönar och ber om övertid på jobb som de hatar, i drömmen om att besparingarna det ger dem kommer låta dem starta ett småföretag – någon gång i framtiden.
• Akademiker pumpar ut ointressanta artiklar på löpande band och lovar sig själva att det kommer låta dem göra riktig forskning – någon gång i framtiden.
• Tjänstemän följer de regler som de avskyr till punkt och pricka, bara för att kunna klättra i rangordningen och nå en position som ger dem möjlighet att ändra på dem – någon gång i framtiden.

Uppskjutningarnas tidsålder syftar, med andra ord, på en kultur där löntagare väljer att skjuta upp sina drömmar i nu:et, i hopp om att på så sätt kunna uppfylla dem i framtiden. Ofta, dessutom, genom att spendera sina dagar på jobb de hatar. Problemet, så klart, är att konkurrensen är enorm – och jobben få. Resultatet blir att människor jobbar ihjäl sig, stressar andra till att göra det också, och att allt slutar i att ingen får det de drömmer om. Här kommer dessutom en dubbeltydighet hos ordet xuanfu in. Det kan översättas som att ”hänga i luften”.

Då och då poppar en artikel upp där ett nytt kinesiskt begrepp introduceras till en svensk mediekonsumerande allmänhet. Förra året var det bai lan (”låt det ruttna” på svenska) som blev omskrivet. Innan dess tang ping (”ligga platt”). Båda begreppen refererade till olika sorts motståndstaktiker mot den stenhårda kapitalism som nu härjar i Kina. I väst hade vi kanske beskrivit taktikerna som former av quiet quitting, nämligen att arbetare väljer att göra det absolut minsta som krävs av dem utan att lyssna på kapitalisternas krav om högre produktivitet, och på så sätt underminera kapitalisterna genom att förstöra deras konkurrenskraft.

Tang ping, det kanske mest kända av de båda begreppen, bildade en rörelse av unga vuxna i Kina som valde att, bokstavligt talat, lägga sig platta på sängen istället för att jobba. Bai lan, däremot, hade mer destruktiva konnotationer – att låta livet ruttna bort.

Det de har gemensamt är att de formades som reaktioner på vad kinesiska ungdomar ser som en vuxenvärld som inte längre bryr sig om dem. Statlig media uppmärksammade ironiskt nog båda, och fördömde dem i praktiken helt som fall av losermentalitet. Till exempel beskrev man bai lan som produkten av lata ungdomars egna hjärnor: om man upprepar att livet är kört tillräckligt många gånger för sig själv så kommer man börja tro på det.

Den kinesiska staten ger, så klart, ungdomarna rätt bara genom sin reaktion. Men de är inte ensamma. Föräldrar, pensionärer, arga internettroll – alla klagar på dagens lata ungdomar. Så även i Sverige. För att besvara deras attacker har unga kineser använt begreppet xuanfu, uppskjutning.

När man läser inlägg om xuanfu så används det ofta mycket brett, och påminner närmast om det som vissa psykoanalytiker skulle kalla dödsdrift, efter Freud: att bli aggressiv och utföra repetitiva och destruktiva beteenden, för att återvända till den icke-organiska materia en kom ifrån. Uppskjutningarnas samhälle skulle kanske kunna beskrivas som dödsdriftens samhälle. Speciellt när klimatkrisen tas med i beräkningarna. Högerextremismens – eller i Kinas fall: nationalismens) framväxt är, också, en förutsägbar konsekvens av dödsdriften. Skillnaden mellan uppskjutning och dödsdriften är däremot, kanske, att vi som skjuter upp våra liv inte jobbar för dödens skull. Vi kämpar snarare för våra liv, även om vi samtidigt för varandra in i döden.

Så varför, i en sådan situation, välja att delta? Det är frågan som många unga kineser ropat ut i samhället innan de flytt in i skogen för att etablera hippie-gemenskaper, eller låtit allt ruttna, eller blivit “heltidsanställda barn”, som är en ny trend: att få lön från sina föräldrar för att ta hand om dem och hemmet.

Problemen som dyker upp med dessa motståndsformer är, tyvärr, lätta att förutspå. De heltidsanställda barnen sätter bara mer press på föräldrarna att “skjuta upp” sina egna liv. Kritikerna kallar det för ken lao, att äta de gamla. Samma sak gäller för tang ping och bai lan; det funkar inte att bara ligga still. Pengarna måste komma in på något sätt. Alltsom oftast är det mammorna som får ta smällen, istället för samhället.

Historien talar dessutom klarspråk: det enda som skett efter att tang ping blivit en massrörelse är att vissa av de mest tongivande aktivisterna intervjuats i media, och blivit småkändisar. På så sätt trycks de in i en ny sorts uppskjutning; att satsa allt på att marknadsföra sig som aktivist, för att “få en plattform att påverka från” – någon gång i framtiden.

Tyvärr hopar problemen upp sig för hippie-gemenskaperna också. Det största är att de har extremt svårt att vara självförsörjande, eftersom nästan all odling nuförtiden är massindustrialiserad. För att köpa de typer av frön och gödsel som behövs till deras små samhällen så krävs antingen lönen från ett dagsjobb, eller att själva gruppen blir ett kommersiellt företag som kan köpa frön genom att sälja det de odlar och göra vinst. När det hänt är de, så klart, redan tillbaka i uppskjutningarnas samhälle. Konkurrensen slukar allt. Xuanfu slukar allt.

Det som är så bra med begreppet xuanfu är däremot att det även fått människor att reflektera över just sådana problem; en problematik som lyfts är just att det inte längre finns något bra sätt att göra motstånd på. Att leva i världen är, idag, att skjuta upp sitt liv, i hopp om att den intjänade vinsten kommer ge en frihet i framtiden. Och det finns ingen annan väg. Det är inte bara en hustlementalitet som råder – det är en hustleverklighet. Allt kan användas för att tjäna pengar – allt måste användas för att tjäna pengar. Till och med motstånd. När kapitalet privatiserar alla de redskap som behövs för att mätta våra magar är till slut hungern det enda vapnet det behöver för att få oss att lyda.

Ali Alonzo skrev en text i Nya Mitten nyligen, där han beskrev just omöjligheten att göra motstånd mot kapitalismen. Han skriver: ”To say that anti-capitalism is a great marketing strategy is a great marketing strategy.” Och på något sätt verkar det ju vara ett av vår samtids största problem. Till och med den här texten kommer att bedömas baserat på hur många nya prenumeranter den drar in till tidningen.

Men där ligger också lösningen: antikapitalism är, nuförtiden, en fantastisk marknadsföringsstrategi. Låt mig förklara.

Om vi funderar lite kring vad uppskjutningarnas samhälle egentligen innebär så förstår vi att det inte bara är ett samhälle där alla skjuter upp sina liv – det är även ett samhälle där själva samhället är uppskjutet. Vi tänker hela tiden, på olika skalor, så här: det gemensamma tar vi hand om efter att det privata är ordnat. Men det privata ordnar sig aldrig.

Och det är viktigt. Hannah Arendt, bland andra, var tidig med att poängtera att den moderna staten upprätthåller kapitalismen genom distinktionen mellan privat och offentlig. Ekonomiska frågor är, generellt, privata, och eftersom det enda som kan diskuteras politiskt är offentliga frågor så löper kapitalet fritt att vara hur girigt som helst i den ekonomiska sfären.

Det som xuanfu får oss att inse är att det privata, det ekonomiska, är på väg att ta hela det offentliga livets plats. Detta kan verka dystert, speciellt i kontexten av Norrköpings fasciststyres nedläggning av kulturen, där de motiverar sin kulturslakt genom att säga att konsten måste skjutas på framtiden eftersom tillväxt och människors materiella tillstånd är viktigare.

Men i uppskjutningen av den offentliga sfären finns också vårt hopp. För den privata sfären är inte bara kapitalismens plats, utan också mänsklighetens. På den privata sfärens mörka kontinent gömmer sig, bland annat, feminismen. ”The personal is political”, löd ju till exempel vår slogan på 70-talet. Om motstånd ska kunna ske så måste det ske på samma arena som fienden befinner sig på – och nu finns det snart bara en arena kvar.

Detta är viktigt. Delar av den äldre vänstern, speciellt traditionella socialdemokrater och marxister, älskar att klaga på att dagens ungdom inte organiserar sig politiskt. Men de missar det absolut viktigaste: vår tids rörelser är inte ens rörelser. De är privata men gemensamma, och de skakar allt i grunden.

Och jag säger detta på fullt allvar: vänsterns nuvarande problem är att den inte är tillräckligt woke. De äldre generationerna, de som är politiskt engagerade i traditionell mening, har inte förstått än. Och det skadar oss.

För när kapitalismen nu vinner över den traditionella staten så förintas också den offentliga makten i sin helhet. Nationen är kvar, som ideologi: men inte staten. Det som blir kvar för vår del är lobbygruppernas EU, men även EU har knappt någon makt över de allra största IT-företagen längre. Gamla miljardärer fasas ut till förmån för nya, och de nya väljs genom popularitetstävlingar; Elon Musk är egentligen bara världens rikaste man för att han har en massa män som älskar honom på internet.

Men kulturen kan svänga snabbt. För några veckor sedan blev, till exempel, flera artister “cancelled” inom loppet av bara några dagar. Doja Cat, för att hon var taskig mot sina fans, till exempel. Lizzo, för att hon visade sig vara en översittare till chef (och dessutom utsatte sina anställda för sexuella trakasserier). Ni förstår poängen. Doja Cats nya album har nästan inte fått några lyssnare överhuvudtaget. Så snabbt kan en miljardärs karriär förstöras om den går emot woke-“rörelsen”.

Dessutom finns det stora ekonomiska incitament att finna när en omfamnar woke-het: Taylor Swift, som i princip gjort sin turné till feministisk gruppterapi, har blivit rikligt belönad. Beyoncé har lyckats på ett liknande sätt, bland annat genom att vara en av queerrörelsens största supporters. Så klart är båda två också fantastiska konstnärer i sina genrer. Det som saknas är bara att deras rikedomar ifrågasätts – och då kan de ha kvar sitt kändisskap men leva på ett rimligt sätt.

Människor som är woke ifrågasätter all auktoritet, och skapar nya auktoriteter när det behövs. En klassisk anarkistisk princip lever, med andra ord, i praktiken. Och på massiv skala.

Vissa kritiker skulle säga att det bara är kvinnor som blir “cancelled”; männen, som Elon Musk och Donald Trump, klarar sig. Men det kommer inte att hålla länge till.

Den konservativa backlashen i samhället som står bakom dessa män är nämligen grundad i två ideologier som inte kan hålla.

Den ena är fascismen, som vill göra gällande att den egna kroppen och själen bara är en manifestation av folksjälen: individuell frihet, och därmed etiska frågor, spelar ingen roll. Men sanningen är att vi tänker på etik, på känslor, hela tiden. När fascismen väl styr kommer den alltså möta enormt motstånd.

Den andra ideologin är evolutionspsykologin, som bland annat ligger bakom det faktum att Elon Musk har skaffat åtta barn med surrogatmödrar, bara för att “sprida sina överlägsna gener”. Den är grunden för alla incelteorier som får unga män att hata allt som innebär feminism, kvinnor, och woke-het. Den försöker nämligen övertyga oss att människors kroppar bara finns till för två saker: att jobba och ha sex. Det vill säga, producera och reproducera.

Båda dessa ideologier syns i partier som Sverigedemokraterna, men även i den reaktionära delen av den kinesiska staten. Och båda dessa har som mål att få människor att sluta ifrågasätta kapitalismen. Fascismen står för att livets enda syfte är att vi ska arbeta för “kollektivet”. Evolutionspsykologin står för att livets enda syfte är att vi ska arbeta, punkt.

Det är därför inte heller konstigt att den råkapitalistiska nyhögern har dragqueens som sin största fiende. För när allting väl blivit del av den privata sfären är dessutom woke-het framme i full kraft, och det hotar dem. Blicka bara snabbt över Svenska Dagbladets ledarsida, och läs rubriken: ”Woke är ett hot mot meritokratin”. Och det finns goda skäl att tro att Janerik Larsson, som skrev artikeln, har rätt. Dagens unga har redan blivit medvetna om queerteori, feminism, antirasism och så vidare. Det finns ingen anledning till att de inte skulle kunna bli medvetna om ekonomisk makt.

Genom Tiktok får vi samtidigt den privata kontakten med andra människor som diskuterar sina teorier och livserfarenheter, och en känsla av kollektiv samhörighet när vi kommenterar på deras videos. Om någonting är problematiskt så möts det av motstånd direkt. Det är, med andra ord, där ”massornas idéer” formas. Och ekonomisk makt diskuteras flitigt.

Sedan finns det sätt att nå ut till de som inte är på Tiktok, speciellt genom populärkulturen: se bara på ”Barbie”, som tog över hela världen genom ett feministiskt och antikapitalistiskt budskap. Att den konstformen (politiskt sprängkraftig masskonst) nu slår igenom är inget annat än en revolution. Vi håller på att bli woke, på riktigt.

Det finns många problem med världen, och på många sätt går vi mot avgrunden. Vi lever i xuanfu shidai, uppskjutningarnas tidsålder.Men vi har nu också makten att ändra på det – det woke:a kapitalet – och vi skapar teorierna som formar dess agerande själva. Det som sker nu är, i praktiken, att vi formar en hel livsfilosofi gemensamt. Och kapitalet är vår, ibland motvilliga, filosofdrottning.

Det som står kvar mellan oss och en bättre värld är, kanske, kampen mellan känslorna. Men jag är övertygad om att kärleken kommer att vinna över nationalistiskt kvinnohat. Det är bara att läsa den kinesiska poeten Yang Ke:

I vinter har jag ännu inte mött “folket”, Endast talande kroppar på bussen som håller varandra varma.