Omgiven av sitt grånade batteri av exklusiva advokater, skruvar Ian Lundin uttråkat på en reservoarpenna medan huvudåklagaren Henrik Attorps pressar på. Den åtalades sida av rättssalen utstrålar en indignerad aura av ”vad gör vi ens här?”. Advokat Wetterberg vickar på stolen som en trotsig tonåring, medan advokat Thendorf mest gäspar. Det är uppenbart att frågan om civila bombats antingen av misstag, urskiljningslöst eller målmedvetet, är under deras värdighet.

Enda gången som Ian Lundin uppvisar några känslor bortom ointresse är när hans far oljeentreprenören, som grundade Lundin oil, kallas för ”pappa Adolf”. Då avbryter han åklagare Attorps:

– Jag vill helst inte att du kallar honom för det.

– Jag förstår inte, han är väl din pappa, blir det bitska svaret. Det är uppenbart att åklagarsidan sedan länge tröttnat på den misstänktes stenväggsattityd där ”jag minns inte”, ”jag vet inte” och ”det var så länge sedan” är de vanligaste svaren. 

Runt 12 000 civila ska ha dödats och 160 000 fördrivits från sina byar i Block 5A, det sudanesiska området där Lundin oil jagade det svarta guldet kring millennieskiftet. Förundersökningen om folkrättsbrott inleddes 2010, åtalet mot tidigare styrelseordförande Ian Lundin och tidigare schweiziska vd:n Alexandre Schneiter lämnades in 2021, och förhandlingarna inleddes 2023. Förundersökningen har landat på 80 000 sidor. 

Den här onsdagen då man vevar igång 2025 är det bara Blankspots Martin Schibbye som på pressplats oavbrutet knattrar på sin dator. Han har inte missat en enda dag.

Mycket tid läggs på dokument man kommit över vid husrannsakan, ner på den nivån att man fäster vikt på exakta klockslag då fax skickades för 26 år sedan. Bland annat visas en detaljerad incidentdagbok där man kan se att Lundin oil noterat att Sudans armé rensat upp i september 1999 och att man i oktober utför dagliga helikopterattacker. 

Visste Ian Lundin något om detta? Nix, och han gjorde inga egna efterforskningar, enligt sig själv. Formuleringar om ”stora insatser från reguljära arméstyrkor” i dokument som rör säkerhetssituationen, har han heller ingen större koll på. 

Ian Lundin har ingen aning om hur hans bolag resonerat när man inför sin egen lägesanalys, uttryckligen valt att inte prata med FN för att man inte vill att de ska bli varse att Lundin oil opererar i Sudan. Istället gör han sitt bästa för att underminera kompetensen hos kvinnan som skrivit deras egen rapport, som i sin tur från början gjordes för att underminera FN:s bedömning av illdåd i Sudan. 

Att hon landat i samma sak som FN – islamisering, övergrepp på mänskliga rättigheter, hänsynslöshet i krig – rycker Ian Lundin på axlarna åt: 

– Jag hade ingen inställning till de här anklagelserna mot regimen. 

För åklagarna utgör kontraktet ”Security and road agreement” en central roll i att Lundin och Schneiter bistått folkrättsbrott. Ian Lundin har där personligen skrivit på ett avtal med Sudans regering om ett vägbygge och hur säkerheten ska garanteras av armén i det kaotiska och livsfarliga området. Bland annat har Lundin oil budgeterat för utrustning till militären, något Ian Lundin inte minns.

– Skriver du på något utan att ha en aning om vad du skriver på? undrar åklagare Attorps.

– Jag tittade inte på detaljerna.

– Det är bara fyra sidor långt!

Och så fortsätter det i timmar. Ian Lundin ser sig själv och oljebolaget han då styrde, som inbördeskrigets offer. Han säger i rätten att de ”satt i samma båt som de civila”. Trots att civilbefolkningen bevisligen inte ingått avtal med en diktatur om ”full militär kontroll” inom en fem mil stor radie där man själv letade olja. 

Åklagare Attorps suckar, säger:

– Men hade du, Ian, några betänkligheter kring att ingå ett avtal med regimen? Såg du några risker?

– Risken var att vi skulle spendera en massa pengar och ändå inte kunna utföra något arbete på grund av säkerhetsläget.

Förhandlingarna mot oljetopparna Lundin och Schneiter beräknas pågå in i början av 2026.