Kommentar: Wagenknecht kan orsaka skilsmässa i tysk vänster

Valet till förbundsdagen 2021 var Die Linkes sämsta val sedan partiet bildades 2007. Med nöd och näppe klarade partiet sig kvar i förbundsdagen genom att knipa tre direktmandat. Val­resultatet på knappt fem procent var en stor tillbakagång i ett land där väljarna som helhet gick till vänster.

Mätningar visar att partiets politik har en potential att samla uppåt 20 procent av väljarna. Men den tyska vänstern under­presterade. Under många år har partiet tappat bland sina traditionella väljare i östra Tyskland. Nu hade man också svårt att samla de unga radikala i  ­storstäderna.

Inga självklara partiledare

En av orsakerna till det mediokra valresultatet är att Die Linke framstår som ett parti som inte kan bestämma sig. Partiet har två relativt okända partiordföranden. De konkurrerar om uppmärksamheten med två profilerade gruppordföranden för partiets grupp i förbundsdagen. I media är det ofta andra kända företrädare för partiet som syns och hörs, som de tidigare ledarna Gregor Gysi och Katja Kipping. Det blir oklart vem som talar för partiets politik när olika företrädare dessutom kan framföra olika åsikter i samma fråga.

Die Linke styr flera delstater i östra Tyskland. Men på förbundsnivå är det inte klart om partiet verkligen vill vara ett regeringsparti. Det handlar också om partiets identitet, är man ett parti bland andra eller en alternativ­rörelse?

I flera frågor har de interna konflikterna orsakat offentliga gräl mellan olika företrädare för partiet, det har handlat om Nato, Ukraina, regeringsmedverkan och flyktingpolitik.

Interna konflikter, ett smörgåsbord av olika politiska budskap, oklarhet om vem som egentligen leder partiet och ovisshet om vänstern verkligen vill regera landet övertygade inte de tyska väljarna. Många tidigare vänsterväljare tog det säkra före det osäkra och valde istället de gröna eller social­demokraterna SPD.

Wagenknecht splittrar

Det finns ingen som det har stormat så mycket om i Die Linke som Sahra Wagenknecht. Hon är en av Tysklands mest välkända och omstridda politiska personligheter. Hon syns ofta i tv och har mer än en halv miljon följare på både Youtube och Facebook. Hon har varit vice partiordförande, suttit i EU-parlamentet och varit gruppledare för Die Linke i förbundsdagen. Numera är hon ”bara” ledamot i förbundsdagen.

I sin ungdom var hon känd som en av den tyska vänsterns mest stridbara dogmatiker organiserad i den kommunistiska plattformen. Hon har angripit den tyska migrationspolitiken för att den är för generös och missgynnar tyska arbetare. Hon har ifrågasatt Tysklands covidpolitik. Under Ukrainakriget har hon motsatt sig sanktioner mot Ryssland och inte velat ta tydlig ställning för Ukraina.

De interna konflikterna har varit Wagenknechts livsluft och det som har gett henne uppmärksamhet. Kritiken mot Sahra Wagenknecht har varit stark i den tyska vänstern, och på senare tid har den vuxit i styrka. Många säger rent ut att hon mest ställer till skada och att det bästa vore om hon lämnade partiet.

Ukraina en stridsfråga

Länge har det ryktats om att Wagenknecht ska bilda ett eget parti. Stödet verkar finnas för hennes politik i ett Tyskland där betydande väljargrupper har sympatier för Ryssland och där sanktionerna mot landet får skulden för stigande priser. Mätningar visar ett Wagen­knechtparti skulle kunna samla 19 procent av väljarnas röster. Det skulle ta röster från partier längs hela den politiska skalan, Die Linke skulle drabbas men ännu fler väljare skulle kunna tas från höger­extrema AfD.

Före jul skärptes motsättningarna när Die Linkes ledning antog en Leipzigförklaring som direkt riktar sig mot Wagen­knechts utspel. Där slog ­partiet åter fast att man försvarar Ukrainas fulla suveränitet och självbestämmanderätt. Ryssland krig mot Ukraina fördömdes som folkrättsvidrigt.

Förklaringen tar ställning för klassisk vänsterpolitk med omfördelning och föreslår ett massivt investeringsprogram i förnybar energi. Man beskriver Die Linke som ett pluralistiskt parti, men slår fast att majoritetsbeslut måste respekteras.

Konflikten mot Wagenknecht har skärpts betydligt, när hon förespråkar import av billig rysk olja och gas vill Die Linke istället bygga ut förnybar energi. Konflikten gäller hållningen till Ryssland och Ukraina, men också respekten för partidemokratin och migrationspolitiken.

Hotar med nytt parti

Wagenknecht talar öppet om att bilda ett nytt parti inför valet till EU-parlamentet i juni 2024. EU-valet vore ett idealiskt tillfälle för det nya partiet. I det tyska EU-valet finns ingen spärrgräns, partiet skulle säkert kunna ta mandat. I EU-valet är många väljare benägna att prova något nytt, den nationella regeringsmakten står inte på spel och kända politiska personligheter som Wagenknecht kan få stort utrymme.

Lyckas hon skulle en ny typ av vänsterpopulism ta plats i tysk och europeisk politik med kritik mot migration för att skydda nationella arbetsvillkor, anti­kapitalistisk kritik riktad mot ökade levnadsomkostnader, Rysslandsvänlig hållning och låg profil i klimatfrågan.

För Die Linke kan det nya partiet bli en svår utmanare. Samtidigt växer kritiken och besvikelsen bland tyska vänsterväljare mot de gröna och socialdemokraternas regeringspolitik. Inom klimat­rörelsen ser många Die Linke som ett intressant alternativ. Om Wagenknecht och hennes åsikter försvinner från Die Linke kan det innebära en omstart för partiet, färre interna konflikter och större politisk tydlighet. På sikt kan det gynna partiet.

Kan påverka hela EU

Ett nytt Wagenknechtparti i EU-parlamentet skulle påverka vänstersamarbetet i EU. Die Linke har tagit ett stort ansvar för att hålla ihop den brokiga vänstergruppen. Martin Schirdewan är en av två ordföranden för såväl Die Linke som för vänster­gruppen i EU-parlamentet. Gruppen domineras av moderna vänsterpartier, men i gruppen sitter också partilösa och ledamöter från några kommunistpartier. Kommunisternas inflytande har minskat för varje EU-val. De dogmatiska grekiska kommunisterna i KKE lämnade gruppen sedan Syriza blev den dominerande vänsterkraften i landet. I Frankrike, Spanien och Portugal är det de moderna och relativt nyskapade partierna France Insoumise, Podemos och Bloco som är störst till vänster, inte de gamla kommunistpartierna. Det tjeckiska kommunistpartiet är på väg att försvinna som politisk kraft och lär inte ta mandat i nästa EU-val.

Utvecklingen mot en modern vänster i EU har passat Vänsterpartiet och de andra nordiska vänsterpartierna. Vänstergruppen har tagit tydlig ställning mot Rysslands överfall mot Ukraina. Utrymmet och väljarpotentialen för vänsterkrafter som inte tar klart avstånd från Rysslands invasion av Ukraina krymper. Samtidigt växer klyftan mellan dem och den moderna vänstern. Vänstergruppens majoritet ser ­istället fram emot att det kan väljas in ledamöter från mer ­moderna vänsterpartier i Italien, Nederländerna, Slovenien och Polen i 2024 års val till EU-­parlamentet.

Det är svårt att se hur Die Linke skulle vilja dela partigrupp i EU-parlamentet med ett nytt Wagenknechtparti, ännu svårare vore det för de nordiska ­vänsterpartierna. Så kan den väntande skilsmässan inom tysk vänster påverka vänster­­samarbetet inom hela EU.