I den senaste partiledardebatten på SVT (7 maj) skulle Kulturen äntligen få lite plats på bästa sändningstid. Men det arma, pinsamma käbblet som följde, om det som SVT prioriterat som viktiga kulturfrågor, var på en så låg nivå, med så totalt felriktat fokus att jag baxnade, och det visade vilken obefintlig kontakt samtliga medverkande har med verklighetens kultursverige.
Samtidigt spreds ett tweet av riksdagsledamoten Björn Söder (SD) på sociala medier, där han förklarade kulturkrig mot vänstern. Och sedan ännu ett med en hatstorm mot Loreen. Att han och hans SD-kollegor upprepade gånger begått extrema öppet rasistiska handlingar, verkar inte hindra väljarna från att släppa fram honom och hans partivänner i maktens korridorer. En kan undra om hälften av Sveriges befolkning inte närvarade på historielektionerna i skolan.
Det växer till en avgrund mellan makthavare och verkligheten, och så länge de nationalkonservativa Sverigedemokraterna får härja fritt och hålla de blåa stramt i sitt bruna koppel, så lär den här utvecklingen dessvärre gå åt fel håll.
Så det talas om kulturkrig?
Och det i samma tid som allt fler av oss kulturarbetare får allt svårare att överleva i våra värv. Dels i kölvattnet efter pandemin, som orsakat en kvarvarande brist på energi, dels för att den smala, experimentella, nyfikna och sökande konsten får allt mindre livsutrymme på grund av sned fördelningspolitik i kulturbudgetarna. Kulturarv, institutionskonst, populära musiktävlingar och traditionsbevarande insatser i all ära, men så länge fria samtidskonstnärer och andra kulturarbetare sätts att växa i magra jordar, så är både mångfalden och det fria uttrycket i allvarlig fara.
Vill de ha kulturkrig så kanske vi kulturarbetare ska lyfta våra knutna nävar ur fickan, sträcka på oss, och kasta ljus över de verkliga problem vi står inför; konst-och kulturskapares överlevnad och arbetsro. Samt vad som gör att kulturen blir eftersatt när andra ”viktigare” frågor tar fokus. Och fråga oss vad som händer med ett samhälle där kulturfrågor minimeras till hetsiga, rädslostyrda gräl om huruvida herrar får bära klänning eller inte när de läser sagor för barn.
Består deras kulturkrig i att ställa kulturarv mot samtidskonst? Eller vill de fascisterna i förlängningen förbjuda politisk och normöverskridande samhällsskildrande konst, om den kommer från vänster? På samma sätt som Hitler förbjöd fackföreningar och brände böcker på bål när han kommit till makten 1933. Vi behöver alla minnas det. Och jag hoppas alla ser vilka katastrofala kulturella följder det skulle få för samhället i stort!
Låt oss utforska varför så många av de kulturella yrkena hamnat utan gängse anställningsformer och trygghetssystem. Varför många kulturarbetare förväntas arbeta gratis under långa olönsamma skapandeprocesser. Hur många vet att det är under dessa förhållanden vi faktiskt arbetar? Att under tiden du skriver en bok, gör research, skriver musik, målar, fotograferar etc. så förväntas du samtidigt arbeta med annat för din försörjning. Är det ens någon som reflekterar över det omöjliga, frustrerande och utmattande i den situationen? Bara för att det sett ut så historiskt, behöver det inte fortsätta vara så, i ett modernt samhälle. Vi betalar villigt genom skattsedeln för vår gemensamma välfärd och infrastruktur, men varför inte för kultur? Det är dessutom extremt segregerat inom konst-och kulturvärlden, där olika personer har olika lönesättning, för samma arbetsinsats. Det kräver samma kunskap, hantverksskicklighet och arbetstid att skapa ett verk eller genomföra en konsert, som får miljoner tittare/lyssnare/besökare, som ett som kanske når ett hundratal personer.
Johan Croneman ställer många viktiga frågor i sin utmärkta krönika (DN 9 maj) om den rådande kulturdebatten och vi är nog många som kan svara konstruktivt på dem. Även om det just nu, sorgligt nog, känns som att det snarare är livsuppehållande åtgärder som behövs, med tanke på tonen i debatten och vilka förhärskande prioriteringar som görs för närvarande.
En seriös kulturdebatt behöver titta på utökade system som säkrar ett brett kulturutbud och omfattar fria konstnärers överlevnad och ger dem trygghet.
Arbetsron är primär.
Många är livrädda för tanken att staten skulle få en större roll i att avlöna konst-och kulturskapare. Men jag tror det är rätt väg att ge Konstnärsnämnden, Kulturrådet och Kulturallianserna större befogenheter och resurser att utöka de fleråriga arbetsstipendierna och de riktade pengarna till bland annat bibliotek, fonogram och bild-, bok- och scenkonst.
Återinför systemen med livslånga konstnärslöner till personer som arbetat hela liv för att förfina sin konst, och som kämpat för att få det att gå ihop. Tillsätt fler instanser med nämnder och kulturråd som har spetskompetens inom olika konstområden, som utifrån rådande behov kan samla och bistå kulturarbetare i olika faser av sitt arbete.
Reformera Kulturskolan och omfattningen av estetiska ämnen i skolan, för att nå fler barn och lärare.
Jag tror vi är många som är trötta på att ”stå med mössan i hand” och höra att vi skulle hålla på med en ”hobby” baserat på försäljningssiffror och antal klick. Vår kompetens och vårt yrkeskunnande behöver värderas på en helt annan nivå.
Det är dags att vi börjar se på kulturen, inte som ett av alla yrken som ska överleva på sin egen lönsamhet, utan hitta andra sätt att värdera konstnärernas viktiga och dedikerade arbete.
