”Det är inte meningen att uppmuntra män att ta steget mot en ätstörning” skriver Aftonbladets Minna Höggren i en text som är misstänkt lik att uppmuntra just till en ätstörning. Ingen vill ha en muskulös chad, slår hon fast, i stället ska män helst vara ”lätt krökryggade med urgröpta ögonhålor”. Idealet: ett benrangel som ser ut att inte ha sovit på ett år.
Så varför är den utmärglade mannen så trollbindande het? För att han utstrålar fysisk ofarlighet och frihet, menar Minna Höggren, med exempel i Bob Dylan och Timothée Chalamet, aktuella i biopicen ”A complete unknown”. Tyvärr tenderar denna fria manstyp i längden att skada andra människor, eftersom han vägrar förhålla sig till något eller någon. Särskilt inte till kvinnorna i sitt liv. Ändå är han otroligt sexig, tycker Höggren: ”Han pissar på dem och han gör det med bravur.”
Senast jag kollade såg det snarare ut som att de med mest makt var heilade techbros eller gubbar som heter typ Stefan
Skelett är hett! Det säger sig själv att en kulturman aldrig hade kunnat skriva en liknande text om hur attraktivt det är med kvinnliga benrangel som skiter i ansvar. Ändå ställer sig en kollega, feminist född på 70-talet, upp på redaktionsgolvet och skriker ”AMEN” när hon läst texten:
”Hela mitt liv har jag snurrat kring den här typen av snubbar. Jag har BARN med en Dylan-man!!”
Ok. Men är det verkligen bevis för att smala och svaga män är ”högst i näringskedjan”, som Minna Höggren skriver? Senast jag kollade såg det snarare ut som att de med mest makt var heilade techbros eller gubbar som heter typ Stefan.
Att underviktiga män objektivt är sexiga stämmer inte heller.
Själv har jag, med risk för att bli anklagad för ”pick me”-beteende, helt andra preferenser. Förlåt skryt om min trygga anknytning, men jag ser inget attraktivt med frihetsvurmande benrangel som försöker lajva filmen ”Into the wild”.
Däremot finns en annan typ av psykisk ohälsa som sätter sig på kroppen och blir het. Till exempel att vara en trött pappa, som ”kämpat på” i vardagen genom småbarnsåren och fått begynnande trivselvikt.
En lite mjuk mage under en vit t-shirt gör mig tokig. En fläck av ketchup eller välling, och jag hör himmelrikets änglakörer i öronen.
Doften av ett icke utnyttjat Friskis & Svettis-kort. Ångesten över att inte hinna träna mer. En garderob med skjortor som blivit en storlek för små. Där har vi en trygg och het maskulinitet som osar ”Hej, jag är ett helt ok ligg och kommer ta ansvar för dig och dina barn”.
Minna Höggren har visserligen helt rätt i att incels misstar sig när de tror att kvinnor bara vill ha hårda muskler och grovhuggna käkben. Men handlar det inte mest om att attraktion works in mysterious ways? Och att det är rätt kul att det är så fruktansvärt personligt vad vi attraheras av?
Viktpendlare jag älskar er.
