Någon formell rättslig status har adeln inte längre och till skillnad från Rotary eller Föreningen för smalspårig järnväg fylls den heller inte på med särskilt många nya medlemmar. Den siste som adlades var den nazistiske upptäcktsresanden Sven Hedin.
Gott så.
Alla har sina hobbys.
Men plötsligt har ett annat elitistiskt samfund återigen letat sig in i svensk lagstiftning. För första gången på 50 år får nämligen Kungahuset dela ut riddarordnar till svenskar. Vilket är lika fasansfullt som det låter, eftersom det bekräftar hur snabbt vi marscherar mot något sorts nytt 1800-tal.
Det formella beslutet fattades redan under förra regeringen men vi har fått vänta tills i torsdags med att få veta vilka kungen tycker är lite förmer än oss andra.
Att han valde ABBA var kanske ingen chock. Kungahuset är som ett enda stort Polarpris: en lätt pinsam och dyr mötesplats för folk som hängde på hippa discon på 70-talet.
Men den allra finaste riddarorden (Vasaorden med stora korset) förärades den svenska konservatismens grand old lady – miljardären Antonia Ax:son Johson.
I decennier har hon finansierat och understött de thinktanks och medier på högerkanten som bäddat för allt större ojämlikhet och i slutändan för Tidöregeringen.
Det är en symbolhandling på flera plan.
Kungen har blivit en samlande symbol för den segerrusiga nykonservatismen – och nu visar han sin tacksamhet för det. I en nation där sommarpratare länge var det finaste man kunde bli känns det radikalt
Men det är nog ett misstag av kungen.
Det var nämligen det socialdemokratiska Sverige som fick kungahuset att överleva hela vägen in i 2000-talet.
I ett så pass jämlikt samhälle var det mycket lättare att stå ut med en självutnämnd elit som ståtade med medaljer, slott och lustiga titlar. Det var ingenting som påverkade våra liv i alla fall. Och kungahuset gjorde ödmjukt sitt bästa för att framstå som en Svenssonfamilj som bara råkat ärva några större fastigheter.
Suget efter en republik har länge varit lågt. Republikanska föreningen har mest bestått av liberala överläkare som tyckte det var orättvist att de själva inte fick tillhöra den absoluta eliten. Resten av svenskarna har helt enkelt stått ut med kungahuset så länge vi alla haft det bra.
Men bra har vi det inte längre.
Sedan 1995 har ojämlikheten skenat på ett sätt som många inte riktigt tagit in. Enligt elit-tidningen Connoiseur har vi aldrig sett en så snabb kapitalökning hos landets miljonärer som under 2023, samtidigt som resten av landet drabbades av inflation och ränteökningar. De senaste 15 åren har de allra rikaste tredubblat sina inkomster. Och fått sänkt skatt som belöning.
Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest ojämlika länder – med den skillnaden att de andra ojämlika länderna halshuggit sina monarker för länge sen.
När vårt allt mindre folkliga kungahus återigen börjar utse ett nytt frälse – och dessutom väljer den konservativa näringslivselit som varit arkitekterna bakom det stora ekonomiska skiftet – så är det ett tecken i tiden.
Framförallt är det ett tecken på att klockan klämtar för monarkin.
Kan vi verkligen låta oss representeras av en statschef som utnämner de som splittrat oss till ”riddare”?