När massmordet på oskyldiga människor i Sverige förra veckan snabbt bleknar från den internationella nyhetsrapporteringen, kvarstår en skuld till de döda som måste betalas. Majoriteten av de som dog var invandrare till Sverige, och skulden är enkel – att berätta deras historier och sätta deras liv i ett sammanhang som motverkar de vanliga stereotyper som sprids om invandrare och flyktingar i Sverige och i hela Europa.
Nu börjar detaljer framträda om offren i Örebro. Av de tio som dog i Örebro var sju kvinnor och tre män. Åtta var födda utanför landet. Men det finns så mycket mer. Det finns detaljer som vittnar om de vardagliga liv som invandrare och flyktingar lever, men som de flesta nyhetskanaler förbigår till förmån för mer sensationella ämnen som brottslighet, terrorism och misslyckad integration. Ämnen som inte berör den stora majoriteten av människor som har immigrerat till Sverige och Europa. Människor som ofta flytt från våld och förföljelse i hopp om ett tyst, vanligt och anonymt liv.
Den grymma ironin
Låt oss vara ärliga. Beslutet att framställa invandrare och flyktingar på ett visst sätt framför ett annat är både medvetet och avsiktligt. Och låt oss inte förneka den grymma ironin i att invandrare, som rutinmässigt smutskastas som ”lata”, ”våldsamma” och ”oförmögna att integreras” mördas av en man som levde ett ointegrerat liv som en ”enstöring”.
Invandrare som Bassam, en tvåbarnsfar som kom till Sverige från Syrien. Han arbetade med att baka bröd och laga mat, och på dagar då han hade svenskundervisning började han jobba klockan fyra eller fem på morgonen, gick på sin språkkurs och återvände sedan till jobbet för att arbeta sent.
Invandrare som Salim, en flykting från Syrien som hade blivit svensk medborgare och studerade till vårdpersonal. Han var förlovad och hade just köpt ett hus. Hans sista handling, medan han låg döende efter att ha blivit skjuten, var att ringa sin mamma och be henne ta hand om hans fästmö.
Invandrare som Elsa, som kom till Sverige 2015 från Eritrea och också studerade till undersköterska. Hon var redan anställd på ett äldreboende och arbetade som kontaktperson för funktionsnedsatta inom kommunen. Hon ville ha två jobb för att tjäna tillräckligt med pengar för att hennes man skulle få uppehållstillstånd. De hade fyra barn.
En andra form av våld
Dessa var offer för en våldshandling som avslutade deras fysiska plats i världen. Att inte erkänna deras vardagliga liv, eller att vägra erkänna deras ansträngningar att integreras i sina nya samhällen, innebär att utsätta dem för en andra form av våld: det symboliska mordet på deras mänsklighet.
Vi får regelbundet höra att invandrare till Europa från ”andra” delar av världen inte delar våra ”värderingar”. Ändå har vi i fallet med massmordet i Sverige offer som arbetade – ofta med flera jobb – för att integreras och skapa ett bättre liv. Kort sagt, de slog sönder stereotypen om den isolerade, lata invandraren som inte vill engagera sig i det svenska samhället.
Detta är ett viktigt framsteg.
Under dagarna (och nu veckorna) efter massmordet i Örebro har medier i Sverige berättat historierna om några av dessa invandrare och deras familjer. Om deras liv och deras förluster. Detta är ett viktigt framsteg. Men det väcker också frågan om det verkligen ska krävas att bli dödad i ett massmord för att få sin historia berättad.
Ritar en mental karta
Det finns delar av världen som får medial bevakning i Europa och USA nästan uteslutande när det råder krig, svält eller naturkatastrofer. Detta kopplar samman dessa regioner med kris i nyhetskonsumenternas medvetande, och det är en koppling som är svår att bryta. Själva idén att människor i dessa regioner har vardagliga bekymmer, oro och glädjeämnen som vi har hemma tas mycket sällan upp.
På samma sätt finns det inom nationella medier delar av samhället som täcks främst när något negativt eller fruktansvärt händer. Detta skapar en liknande mental karta för nyhetskonsumenter som kan överskugga alla andra alternativa perspektiv.
Det handlar om ”framing”
Inom journalistik och medieforskning finns begreppet ”framing”, vilket innebär att hur en fråga eller grupp presenteras (retoriskt eller visuellt) i nyheter påverkar hur den frågan eller gruppen uppfattas och förstås. Men även det som inte visas är en del av inramningen. Det som utelämnas i presentationen och analysen av samhället är också ett redaktionellt beslut.
Detta bör också ses som en del av skulden till många av dem som dödades i Örebro. Att erkänna mediernas makt att forma inte bara vad människor tänker på, utan också hur de tänker om det. Och att acceptera skyldigheten att presentera vardagslivet för dem som kommer till Sverige, inte bara i samband med tragedi och våld, utan helt enkelt för att det är en naturlig del av det vardagliga livet.
