En av mina favorithistorier om Zlatan handlar om hur han som nittonåring ger sig ut på Malmös gator i sin bil för att jaga torskar. Han låtsas vara polis och ger sig på en man som inte ens är en torsk, men ändå… i valet mellan att köpa sex och jaga de som gör det, så tar Zlatan ställning.

Journalisten och författaren Henrik Brandão Jönsson gör ett annat val när han i en panel i P4 kommer med rådet till en kille som är dålig på sex att åka till Köpenhamn och köpa sex.

Under min uppväxt hade min pappa och hans vänner, samtliga latinamerikaner, ett utryck: ”att stänga bordellen”.

Det tog många år, men till slut insåg jag att det betyder att ha så mycket pengar att man kan ha alla prostituerade på bordellen för sig själv. Att stänga så inga andra kunder kommer in. Det är vedervärdigt att uttrycket existerar och än mer att jag behövde höra det som liten.

Som Vänsterpartiets assistent i EU-parlamentet jobbade jag bland annat för Marianne Eriksson som skrev ett betänkande där hon föreslog att de som köper prostituerade ska kriminaliseras.

I kammaren skrattar de när de röstar ner förslaget. Det var ett karaktärsdanande ögonblick för en 21-årig assistent. Min skam över de som skrattade var större än stoltheten för min parlamentariker. Det är sent 1990-tal.

Det finns många myter om den prostituerade, att hon är en lycklig hora, att hon kämpar för fackliga rättigheter, att hon med sin kropp kan minska våldtäkterna i samhället eftersom våldtäktsmännen går till henne istället eller att hon kan uppfostra i sex. Det är just det pedagogiska syftet som Brandão appellerar till med sitt förslag.

Jag trodde inte att man på 2020-talet skulle behöva argumentera mot någon av de här myterna. För idag vet vi att de lyckliga hororna är offer för människohandel, för våldtäkt, och enorma mängder våld i alla former.

Senast jag såg ett uttalande från polisinspektör Simon Häggström som länge jobbat med dessa frågor uppgav han i P4 att det just nu väller in kvinnor från Colombia för att sälja sex till Stockholms män. De är knappast här i undervisningssyfte.

Ändå dyker hon upp, ständigt närvarande i ”Tolvskillingsoperan” varhelst den sätts upp, i ”Poor things”, som innehåller en skamlös romantiserad sekvens på en bordell, som ger Emma Stone en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. För att inte nämna Nobelpristagarna Gabriel Garcia Marquez och J M Coetzee, båda litterära giganter och förebilder för miljoner människor i Latinamerika och Afrika, som i sina romaner romantiserar horan.

Där den före detta kulturchefen på Expressen Karin Olsson brukade ta sig an sin samtid med frenesi sitter nu Victor Malm som en slags uttråkad medeltida prins och svamlar om att kritiken mot Brandão drivs av ”blodtörst”

På många stora kulturredaktioner har det varit tyst om Brandãos förslag.

Rakel Chukri briljerar visserligen i Sydsvenskan och Olle Svalander i Borås Tidning men i DN kultur som är Brandãos egen tidning är det tyst. Och på andra redaktioner kommer ett underförstått försvar när de fördömer programledarens Farah Abadis beslut att slänga ut Brandão ur studion.

Där den före detta kulturchefen på Expressen Karin Olsson brukade ta sig an sin samtid med frenesi sitter nu Victor Malm som en slags uttråkad medeltida prins och svamlar om att kritiken mot Brandão drivs av ”blodtörst”. Han lyckas med konststycket att inte säga ett ord om prostitution.

Åsa Linderborg som de senaste åren blivit en svensk variant av Naomi Wolf (inte Klein) tycker Farah Abadi borde tagit debatten.

Linderborg är bara tio år äldre än mig, vi skolades båda in i en vänster dominerad av män. Vi satt båda i olika rum och hanterade att våra kroppar kommenterades, tog debatten, och tog ansvar för ansvarslösa mäns sexism.

Jag, precis som hon, är skolade att alltid ta debatten. Att Farah Abadi vägrar borde vi vara tacksamma för. Kvinnorna som kom efter oss slapp valet att antingen sitta kvar eller själva lämna rummet och skaffade sig ett val vi aldrig hade – att slänga ut dom.

Vill de romantisera trafficking och våld mot kvinnor så får de hitta ett lämpligt forum – ett annat än Farah Abadis program. Precis så där som Malm och Linderborg kunnat bestämma vilka som får skriva, och om vad, på deras kultursidor.

För min mellanson blir det vårt första snack om sex

På måndag kväll sätter jag mig ner med mina söner, tretton och tio år gamla och pratar med dem om ”förslaget” och om prostitution. De har träffat Brandão flera gånger och tycker han är cool. Det gör uttalandet till ett oförlåtligt svek. Han är en förebild för unga män.

För min mellanson blir det vårt första snack om sex.

Jag får förklara vad ”förlora oskulden” betyder, när jag berättar att jag känner män i min ålder – till exempel en portugisisk kommunist vars far var militär – som togs av sina fäder till prostituerade för att bli av med oskulden.

Sonens politiska vägval blev ett avståndstagande från fadern.

Min dotter som är sju slipper vårt samtal. Hon är för liten, och det är en lättnad.

Brandão har bett om ursäkt.

Vad annars skulle han göra? Han som gick från att vara en okänd latinamerikakorre till ”Brandão ”med hela svenska folket under fotbolls-VM 2014. Han verkar inte fatta vad han gjort. Och jag hade inte trott att jag skulle behöva ägna tid åt detta trots att vi lagt 1990-talet bakom oss för länge sen.