Det var Angela Merkels egna ord när hon på en presskonferens under måndagseftermiddagen meddelade sin avgång som partiledare.
Är det slutet på en era? Nja. Det är onekligen början på slutet, men det blir ett minst sagt långdraget slut som kommer att pågå i nära tre år.
Merkel lämnar partiledarskapet för CDU på partidagarna 7-8 december, men fortsätter som Tysklands förbundskansler ända fram till nästa val 2021.
Merkel såg nästan lättad ut när hon berättade att hon fattat beslutet om sin avgång redan före sommaren. Hon stod i sin ljuslila kavaj, pratade lugnt och sammanhållet, utan några större känslor. Precis som vi lärt känna henne under de arton år som gått sedan hon tog över som partiledare.
Hon har flera gånger utsetts till världens mäktigaste kvinna av Forbes och utnämnts till ”årets person” av både Time och Financial Times. Hon har varit en stabil mast att hålla fast vid på det stormiga världspolitiska havet under hela 2000-talet, inte minst genom sin rakryggade hållning emot Putin och på senare år även Donald Trump.
När Angela Merkel tillträdde som partiledare för de tyska kristdemokraterna CDU i april 2000 var de ett oppositionsparti, avsevärt mycket mindre än socialdemokraterna SPD. Sedan 2005 har hon varit förbundskansler i Europas största land och viktigaste ekonomi. Hon har klarat sig igenom kris efter kris, men höstens katastrofala delstatsval blev till slut droppen som urholkade den till synes eviga stenen.
Det har varit ett tungt år för Angela Merkel och hennes CDU.
Regeringskrisen efter valet i september pågick i över ett halvår, innan socialdemokratiska SPD till slut valde att gå med på en ny storkoalition. Den motvilliga koalitionen har inte varit lyckad alls. Högerextrema AfD, Alternativ för Tyskland, har växt, men ännu fler väljare har flytt till miljöpartiet De Gröna.
Kritiken inifrån partiet har ökat senaste tiden. Merkel anses ha kommit ifrån de konservativa värderingarna, gått för långt åt vänster och blivit ett mittenparti med närmast socialdemokratisk politik.
Kampen med bayerska systerpartiet CSU och dess ledare, inrikesminister Horst Seehofer, har varit hård, inte minst i den djupt infekterade migrationsfrågan där Merkel stått på sig för öppenhet och solidaritet. Tyskland tog emot över en miljon asylsökande under 2015 och Merkels ord ”Wir schaffen das”, vi klarar det, blev snabbt bevingade.
I delstatsvalet i Bayern för två veckor sedan kom det stora bakslaget. CSU nådde bara 37 procent, den sämsta siffran på över 60 års tid.
Söndagens delstatsval i Hessen blev dödsstöten. CSU backade med tio procentenheter till 27 procent.
Angela Merkel inledde måndagens presskonferens med att prata om just Hessen och misslyckandet där.
”Det går inte att fortsätta som vanligt”, upprepade hon gång på gång och tog på sig en stor del av ansvaret för valfiaskot.
Hon poängterade också att i en demokrati så måste en tid komma när det är dags att ge upp och lämna över. Den tiden är här nu. Och kampen om vem som ska efterträda Merkel är redan igång.
Partisekreteraren Annegret Kramp Karrenbauer är Angela Merkels eget val. Den troende katoliken som suttit som delstatspresident i Saarland har länge kallats ”Mini-Merkel”, utmålats som hennes troliga kronprinsessa och väntas i så fall följa den politiska mittenlinjen. Men hon utmanas av flera andra tunga namn, däribland den gamle ärkerivalen Friedrich Merz, den konservative hälsoministern Jens Spahn och näringsministern Peter Altmaier.
Att Merkel fortsätter som förbundskansler, trots att hon tidigare betonat vikten av att kanslern och partiledaren bör vara samma person, kan öppna för ännu mer personstrider i ett redan problemtungt CDU.
Spekulationerna kring nyval lär inte minska och risken att de båda regeringsbärande partierna sannolikt då skulle förlora kraftigt till AfD och De Gröna.
Oavsett vad som händer lär det bli en fortsatt instabil tid i Europas största land inför EU-parlamentsvalet i maj. Ett Tyskland utan en stark Angela Merkel ger onekligen en känsla av osäkerhet.
