Kommentar: Vi millennials är vilse om vi inte får vara yngst

Så länge jag kan minnas har jag och andra millennials varit unga.

Först barn förstås, och sen tonåringar och så unga vuxna. So far, so good. Men så hände något, tidens tand, reptilsnabb som vanligt. Vi hade precis börjat vänja oss vid att vara unga vuxna när det plötsligt kom nya, yngre vuxna, jätteunga vuxna.

Jag förstod ju att det skulle bli så. Nyssnämnda tand har inga kelgrisar. Men det var inte bara att vi inte längre var yngst, det skulle också visa sig att millennials är sämst i världshistorien på att åldras. Sämre än den ungerska grevinnan som dödade sexhundra oskulder och åt upp dem för att få en slät panna.

Vi är nämligen märkligt besatta av att generation Z inte ska märka att vi är äldre än dem.

Om det vittnar ett väl tilltaget utbud av videomanualer på TikTok med anvisningar om hur vi, som fram till ganska nyligen var unga vuxna, ska leva och klä oss för att inte avslöja den pinsamma sanningen: att vi inte längre är yngst vuxna.

Och de, gen Z, blir inte alls impade. I vintras sammanfattade Svenska Dagbladet fiaskot med artikeln ”Därför mobbas millennials av gen Z”. Tidskriften Bustle kallar det ”krig” och pekar ut den 13 juni 2020 som skotten i Sarajevo: när en Tiktok-tjej från gen Z officiellt tog avstånd från millennials i en video där hon redogjorde för att hon skämdes över att klumpas ihop med vuxna som tycker att det är ett personlighetsdrag att älska Harry Potter (hon har en poäng). Det var första snittet i en åderlåtning som fortfarande pågår. Sen kukade det ur.

Millennials, som alltså var unga och hippa fram till den 13 juni 2020, har sen dess trasslat in sig i en råttkung i sin iver att spola tillbaka tiden. Millennialtillvända mediekanaler som Buzzfeed och Vice ber generation Z bedöma vårt hår, våra TV-serier, våra byxor. Det är som att vi vill bli pottränade igen. Vi bränner våra smala byxor, vi gör allt, snälla absorbera oss, vi är vilse om vi inte är yngst.

Jag undrar var den här devalveringen av vuxenlivet kommer ifrån? Jag minns aldrig att generation X höll på såhär. Frågade millennials om vad vi tyckte om deras byxor eller hår eller tv­-serier. Vi sa förstås att de var gamla och pinsamma men de sa bara att vi var dumma och lata och så var det med det.

Psykiatern Mark Bankscheck menar att många vuxna idag har fastnat i en slags Peter Pan­arketyp. Jung kallade det för den ”europeiska sjukdomen som är ett inbillat liv”, där drömmar om livet känns mer verkliga än livet själv. Många skyller på skärmar, sociala mediers narcissism och snabba dopaminkickar, andra på att millennials är en generation i kläm som inte har råd att äga något och blev utlasade istället för inlasade. Jag tror personligen att det är för att vi har tvingats åka på elsparkcyklar i vuxen ålder, det är otroligt demoraliserande.

Ibland, mitt i det här, försöker jag trösta mig med att jag enligt vissa tillhör mikrogenerationen zillennials, de som är födda på gränsen mellan generationerna, mellan 1990 och 1998. Men det var förstås någon annan millennial i villfarelse som hittade på den lilla trösten. Vår lilla vegetariska motsvarighet till att äta upp sexhundra oskulder.