Det har alltid varit en illusion. Efter att amerikanernas förvånande, heroiska ingripande i andra världskriget skyddade oss från invasion och fascism, byggde vi upp en romantisk saga om evig kärlek. Men båda länder handlar i egna intressen. Medan Storbritannien och Europa förlitat sig på USA för sin säkerhet har den dominerande makten länge använt oss som ett politiskt verktyg.

Vår gemensamma verksamhet har ofta varit förödande för andra människor. Några exempel är den brittisk-amerikanska kuppen som störtade Mohammad Mossadegh i Iran 1953, det 20-åriga kriget i Afghanistan, Irakkriget 2003 och det orubbliga stöd Joe Biden och Rishi Sunak gett det pågående folkmordet i Gaza.

Våra länder har också tillsammans utvecklat en global handel och ett rättssystem som sätter kapitalet framför den demokratiska staten. Ett exempel är det system som kallas investor-state dispute settlement (ISDS), vilket ger utländska domstolar företräde framför nationell suveränitet.

Hot mot fred, säkerhet och välfärd

Om Trump installeras i Vita huset igen kommer den amerikanska regeringen, som alltid är en tvivelaktig vän, sannolikt utgöra ett tydligt hot mot vår fred, säkerhet och välfärd. Den kommer att riva upp vad som finns kvar av global säkerhet och avspänning, avtal om miljö och mänskliga rättigheter samt internationell lagstiftning. Eran av multilateralism, som alltid haft sina brister, skulle vara över och ersättas av något mycket värre. 

Kort sagt, Storbritannien och Europa kommer att behöva hitta sätt att försvara oss mot en Trumpregim och dess allierade. Vi kan också, eftersom vi verkar ha glömt lärdomarna från förra århundradet och extremhögern nu växer igen, komma att behöva försvara oss mot varandra.

Trump har utvecklat ett särskilt förhållande till Vladimir Putin.

Trump har utvecklat ett särskilt förhållande till Vladimir Putin, som han böjer sig för som för den järndiktator han själv skulle vilja vara. Ryssland försökte hjälpa Trump att vinna 2016, försökte igen 2020 och har länge backat Trump inför valet 2024.

Som i gengäld meddelade Trump under sitt presidentskap att han litade mer på Putin än på amerikanska underrättelsemyndigheter. Sedan lovordade han Putin för hans invasion av Ukraina och har hävdat att han skulle uppmana Ryssland att angripa Natoländer som inte spenderar tillräckligt mycket pengar på försvaret.

Ett resultat av det här speciella förhållande är att Trump, om han väljs, sannolikt kommer att stoppa USA:s militära stöd till Ukraina. Det innebär att om inte europeiska länder ökar sitt stöd kommer Putin kunna slutföra sin invasion. Det verkar osannolikt att han skulle stanna där. I en skrivelse från Kreml förra året meddelades att Ryssland skulle vidta ”nödvändiga symmetriska och asymmetriska åtgärder för att stoppa fientliga handlingar” som användande av sanktioner. I februari varnade Danmarks försvarsminister att Ryssland skulle kunna angripa ett Natoland inom fem år. Polen? Baltstaterna? En supporter i Vita huset och en tänkbar kollaps för Nato – varför skulle inte Putin utnyttja sitt övertag?

Med stort obehag

Ukrainas starkaste allierade i Västeuropa, Emmanuel Macron, hänger nu löst, medan Putins vänner i Ungern, Serbien, Bulgarien och Slovakien känner att historien är på deras sida. När omständigheter förändras bör även våra ståndpunkter göra det, hur oroande det än må vara. 

Jag har länge förespråkat nedrustning. Det var rimligt när försvarsdepartementet 2003 drog slutsatsen att ”det för närvarande inte finns några större konventionella militära hot mot Storbritannien eller Nato” och att det ”nu är tydligt att vi inte längre behöver bibehålla vår militära kapacitet gentemot ett direkt konventionellt strategiskt hot”. Det var även rimligt när Nato några år därefter fastslog att ”storskalig konventionell aggression mot alliansen är högst osannolik”.

Men situationen har förändrats. Med stort obehag är jag nu öppen för argument för militär återupprustning. Jag tror nu att vi behöver förstärka vår konventionella kapacitet, både för att försvara andra europeiska länder mot Ryssland och – något som verkade otänkbart för några år sedan – kanske för att försvara oss själva.

I nuläget skulle, enligt en tidigare hög tjänsteman vid försvarsdepartementet, Storbritanniens försvar inte kunna ”utkämpa och vinna en väpnad konflikt i någon omfattning”. Vi skulle snabbt få slut på ammunition, inte kunna förhindra missilangrepp och inte kunna stoppa ett angrepp på vårt territorium.

Hotens natur förändras

Det här är också ett bra tillfälle för den brittiska regeringen att ompröva sin ståndpunkt kring kärnvapen. Det är dags att erkänna att vår ”oberoende kärnvapenavskräckning” aldrig varit oberoende. Eftersom viktiga komponenter tillhandahålls och kontrolleras av USA kan vi inte använda dem utan USA:s medgivande. Så om Trump återtar Vita huset skulle de inte heller vara avskräckande: Putin vet att vi inte kan använda dem. Storbritanniens kärnvapenprogram är en hög med skrot som kostat 172 miljarder pund. Varför slösa mer pengar på det?

Genom livet ställs vi inför val av konsekvenser. Vi kan antingen låta våra värderingar eller våra ståndpunkter förbli oförändrade, men inte båda. Att konsekvent försvara våra värderingar – såsom motstånd mot imperialism, fascism och aggressionskrig – kräver att vi är beredda att ändra våra bedömningar när hotens natur förändras.

Storbritanniens utrikespolitik kommer att kräva andra skarpa svängningar. I frågan om Israel och Palestina bör en Labourregering försvara fred, rättvisa och internationell lag. Efter Keir Starmers inledande moraliska misslyckande har Labour börjat ändra sin hållning: David Lammy, skuggregeringens utrikesminister, har sagt att om Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdar en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu skulle han vara beredd att utföra den. Nu borde han också kräva ett totalt embargo på brittiska vapen till Israel.

Att förbli USA:s lojala tjänare om Trump blir högste befälhavare är helt klart ett recept på katastrof.

När Trump river upp USA:s miljöåtaganden kommer andra länder tvingas fördubbla sina för att undvika planetär katastrof. Vi kommer inte skadas ekonomiskt av att omfamna 2000-talets teknologi medan USA blir kvar i den fossila eran. Allt det här blir särskilt brådskande i Storbritannien om Trump och Putins grimaserande underhuggare Nigel Farage får in en fot i politiken. Samarbetspartnerna står redan i kö för att förråda sitt land.

Målet är oberoende från USA

Oberoende från USA är svårt och riskabelt, och det är inte säkert att det lyckas. Men att förbli USA:s lojala tjänare om Trump blir högste befälhavare är helt klart ett recept på katastrof. Det finns inget vi kan göra för att stoppa det här valet utöver att böna och be amerikanska väljare att inte släppa in en dömd brottsling, kuppanstiftare, sexualförgripare, lögnare, bedragare och wannabe-diktator i Vita huset. Men vi kan försöka försvara oss själva mot honom.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson