Då och då debatteras den så kallade ”Sverigebilden” i medierna. Vanligtvis av högerpersoner som menar att gängkrig och bilbränder har kommit att dominera omvärldens syn på vårt land. Förr i tiden var folkhem, ABBA, och i värsta fall lite sex, det som människor tänkte på, nu är det kurdiske räven och no-go-zoner och i bästa fall Avicii men han är ju död så fuck vad allt suger.
Det är en tacksam poäng att göra. Speciellt i ett så självmedvetet land som vårt. När man är utomlands älskar man höra människor tala väl om Sverige och hatar motsatsen. Problemet är att den inte har någon som helst bäring på verkligheten. Alla moderna kapitalistiska samhällen har någon gång haft problem med kriminalitet, och just därför är det inget som sätter sig. Det som däremot får fäste är konstiga grejer.
För ett par år sedan spreds fenomenet ”Swedengate” som en löpeld över internet. Namnet till trots handlade det inte om någon korruptionshärva eller politiskt spioneri. Det som gjorde att hela världen pratade om Sverige var våra middagstraditioner.
Jag minns det själv från när jag var liten. Man var hemma hos en kompis och lekte, allt förflöt normalt. Sedan blev det dags för middag, men medan polaren gick och åt fick man snällt sitta och vänta på rummet.
Då upplevde i alla fall jag inte detta som något märkligt, men på resterande delar av jordklotet är det tydligen höjden av weirdness.
Sedan ”Swedengate” har jag flera gånger varit med om att utländska vänner och bekanta har frågat om det stämmer att vi låter gästande barn gå hungriga i våra hem. Ja, det ligger viss sanning i detta, har jag svarat. Varför? Jag vet inte, det bara är så.
Att det är konstiga saker som sätter sig gäller inte minst omvärldens syn på kriminell aktivitet i ett land. Säger någon Belgien tänker jag och många med mig spontant på pedofiler.
Är dessa ett större problem där än någon annanstans? Förmodligen inte, men en sällsynt vidrig gärningsman på 90-talet, Marc Dutroux – samt det belgiska rättssystemets oförklarliga oförmåga att hålla denne bakom lås och bom mer än ett par år i taget – såg till att sexbrott för evigt seglade upp sida vid sida med pommes frites och kolonialt förtryck som saker man förknippar med Flandern.
Samma sak med Norge, för övrigt, Kvikklunsj, olja och black metal-mord.
När man tittar på ”Det svenska styckmordet” tar det inte lång tid innan man inser att justitiemord just for the fuck of it,om vi inte passar oss,riskerar att bli vår nästa ”Swedengate”. För det här är ju inte första gången något sådant här uppdagas. Det är inte ens första, eller andra, gången journalisten Dan Josefsson är med och uppdagar det.
När vi inte kunde hitta de skyldiga fick vi helt enkelt skapa dem själva. För detta ändamål kunde egentligen vem som helst som stack lite utanför mallen användas
Folkhemssverige kom med mycket bra. Välstånd, rättvisa och internationell solidaritet, allt det där. Det kom också med en närmast panisk vilja att med hjälp av pseudovetenskap sätta dit människor för brott de inte begått.
Det har varit Quick och bortträngda minnen, Kevinbröderna och barn som inte vill något hellre än att ha ihjäl andra barn, och så nu: Da Costa och rituellt styckmord med ettåring som enda vittne. Allt påhejat av en media helt besatt av att visa allt det fruktansvärda som kan tänkas gömma sig i skuggorna av idealsamhället.
Och förmodligen är det väl just folkhemmet – och det faktum att det ibland kunde utföras fruktansvärda brott där, precis som var som helst – som gjorde de här fallen så vanligt förekommande i 1900-talets Sverige.
Vi hade något vackert men började se sprickor i fasaden. När vi inte kunde hitta de skyldiga fick vi helt enkelt skapa dem själva. För detta ändamål kunde egentligen vem som helst som stack lite utanför mallen användas.
Redan i det första avsnittet av ”Det svenska styckmordet” märks detta tydligt. Den främsta anledningen till att polisen börjar intressera sig för rättsläkaren Teet Härm som gärningsman i mordet på Catrine da Costa är att han är lite konstig, en udda figur.
Liknande mönster kan ses i andra uppmärksammade justitiemord. Såväl Christer Pettersson som Thomas Quick hade förvisso kriminellt förflutet, men mer än något annat var de jävligt märkliga.
”Det svenska styckmordet” är en lysande dokumentär. De är inte först med att granska fallet, men Josefsson och Hallbom sätter helheten på ett sätt som gör det omöjligt för någon att med hedern i behåll hävda att läkarna ens borde ha misstänkts för mordet.
Ända ber jag till Gud att serien inte plockas upp av Netflix eller liknande. Den visar nämligen är att inget är märkligare än vi själva. Det kommer omvärlden snappa upp som paketet med sirapslimpa en elvaåring trycker i sig efter att ha fått gå hungrig en hel kväll.
