Inte bara en gång, utan många gånger – hela avsnittet byggde på att den upprepades gång på gång.
Och jag fick nästan rysningar över hur befriande det kändes.
Jag har nämligen länge tänkt att man borde kunna starta en helt ny podd om amerikansk politik som bara bygger på att man använder f-bomben. Eftersom ingen annan riktigt törs göra det så skulle man sticka ut.
Jag pratar så klart om ordet ”fascist”.
Och frågan som ställdes var: Är Donald Trump fascist?
Det gjordes lite trevande och public service-ängsligt, som sig bör. Public services svala oberoende har blivit en allt tajtare tröja ju galnare världspolitiken blivit. De har länge saknat ett språk för en värld där politiker inte längre bekymrar sig om att de ljuger, öppet hetsar mot minoriteter och slutat bry sig om mänskliga rättheter, internationell rätt och människoliv.
I en värld där journalistiken konkurreras ut av politisk propaganda har forna tiders stolta objektivitet och oberoende förvandlats till försiktighet och dåligt självförtroende.
Så USA-podden var tvungna att hänvisa till ett flertal experter och motröster för ens att kunna diskutera frågan. Men ändå: Jag fick som sagt nästan rysningar.
Egentligen kan frågan besvaras ganska enkelt. Fascism är en politisk ideologi. Precis som konservatism, miljöpartism eller någon annan politisk idé om hur det goda samhället ska byggas.
Det var en ideologi som vann oerhört många anhängare i det tidiga 1900-talets Europa. Men efter det systematiska massmordet på Europas judar under Förintelsen, det största brottet i mänsklighetens historia, var det enda som återstod av fascismen ett skällsord som mest brukade användas mot parkeringsvakter och slöjdlärare.
Själva begreppet har inte riktigt kommit tillbaka sen dess. Men ideologin har fått en storartad rennässans.
Den är väldigt enkel: Nationen är alltid viktigare än demokratin. Och nationen tillhör alltid en utvald folkgrupp. Hur den folkgruppen definieras skiljer sig så klart åt (italienska och norska fascister kommer inte till samma slutsats) Även sättet att definiera ”folket” varierar.
Den tyska fascismen började lite trevande med att definiera ”Das Volk” i kulturella termer innan den vände sig till den pseudovetenskapliga rasbiologin för att avgöra hur mycket medborgerliga rättigheter olika människor skulle ha. Och i slutändan: vilka som skulle dö.
Så det borde med andra ord vara ganska enkelt att bedöma om en politiker använder sig av fascismens politiska program eller inte.
USA-podden landade i en tredje tanke – Trump inte kan vara fascsist eftersom han inte är en ideologisk varelse. Han är för dum för att ha en ideologi, helt enkelt.
Det är en rimlig tanke.
De valmöten där Trump manifesterar sig för världen består av att han rabblar ramsor om vad som är ”great” eller vad som möjligen kan bli ”great” med honom som president. Där finns ingen samhällsanalys, knappt en röd tråd, bara en uppmaning om att visa sin hängivehet. Löftet om nationens framtida storhet är egentligen det enda han gett sina följare.
Likheten med klassiska väckelsemöten är så uppenbara att de troligen slår an en djup sträng i den amerikanska folksjälen (ett begrepp som fascister för övrigt älskar). Sektartade stämningar har aldrig varit främmande för USA:s kristenhet. Trossatserna är omöjliga att ifrågasätta, eftersom den store ledaren bestämmer vad som är sant och falskt.
Men även om Trump varken tror på eller kan stava till ”fascism” så har den blivit hans metod.
Hans tredje valrörelse är något helt annat än hans första.
Sen han först började twittra om att införa ett ”muslim ban” 2016 har hans retorik mot nationens fiender vuxit i styrka. Både de yttre och de inre har blivit fler. Och farligare.
Under sitt tal i Madison square garden (där för övrigt den misslyckade amerikanska naziorganisationen ”German american bund” höll sitt största massmöte 1939) förklarade Trump att han ”dag ett” på sin eventuella presidentperiod kommer att inleda massdeportationer och massgripanden av ”illegala invandrare”.
Under veckan som följt har han återupprepat löftet ett flertal gånger.
Migranterna skadar den amerikanska nationen genom att suga ut statskassan, ”erövra” städer, ha sexslavar, våldta, och vara medlemmar i gänget MS-13, säger han och viftar med sina hattifnatt-händer.
Han kallar dem ”djur”.
På sitt sätt är det väl en sorts rasbiologi.
Men vilka dessa migranter är, eller hur många de egentligen är har han inga svar på. Trump har angett siffor mellan två och 21 miljoner. De är uppenbarligen en fantasi, men en livsfarlig fantasi den dag polis och militär börjar jaga efter den.
Precis som 1900-talets mest framgångsrika fascistiska politiker, attraherar Trump inte bara småborgare utan även nyrika industrialister. I Tyskland bistod de både världskriget och Förintelsen med sin nya teknologier.
Trump har lockat till sig den nya klass techoligarker som är hungriga på makt och inflytande: Elon Musk, Peter Thiel, Marc Andreesen, bröderna Winklevoss och Jeff Bezos är några av Silicon valley-oligarkerna som slutit upp vid hans sida. Teknokrater som besitter en närmast oinskränt makt över dagens kommunikationsmedel – från gammelmedia som Washington Post till plattformen X.
I utbyte har Trump lovat att uppfylla deras drömmar om skattebefriade zoner där deras teknoratiska idealsamhällen kan förverkligas. Så kallade ”Freedom cities”.
Internet skulle bli för USA vad murens fall innebar för Ryssland.
I valets slutskede försöker nu Kamala Harris hamra in att Trump är just en fascist. Det är det vapen hon hoppas slutligen ska krossa MAGA-rörelsen (jag tror hon vinner, men det är egentligen en annan fråga).
Det kanske får det att det framstå som ett politiskt ställningstagande att använda f-bomben när man diskuterar Trump. Troligen gör det Public service ännu nervösare.
Men vill man göra journalistik för vuxna så går den inte längre att undvika.
