Sverige är väldigt illa förberett att hantera de konsekvenser som en arbetsmarknad med stora likheter till föregångaren i början av 1900-talet kommer att innebära för arbetskraften, det vill säga många människor i samhället. Arbetsrätten, socialförsäkrings- och skattesystemen är inte anpassade till det som brukar kallas nya arbetsformer – men som egentligen är skrämmande lika de olika rättslösa arbetsformer som tidigare kastats på arbetsmarknadshistoriens skräphög.
Då, för över 100 år sedan, var det just sådana otrygga och tillfälliga anställningsförhållanden och villkor som arbetskraften i olika plattformsföretag nu möter som ledde till de största organiserings- och kamperna som arbetsmarknaden skådat. Fackföreningsrörelsen bilades, växte och stärktes under en tid där kapitalet satte dagordningen och arbetskraften var rättslös och livegen. Resultatet, de relativt långtgående rättigheter och det medbestämmande i arbetslivet som ändå gäller idag, har vi tappra kämpar i historien att tacka för.
Nu kan många av de segrar som tidigare vunnits gå förlorade, om utvecklingen på arbetsmarknaden tillåts gå fram utan reglering och organisering. Framåt för kapitalet alltså, bakåt för alla människor som utgör arbetskraften.
Och inte bara arbetskraften, de riktiga människorna på den allt mer digitaliserade arbetsmarknaden, lämnas sårbara. När ”billiga” lösningar som erbjuds genom olika plattformsföretag möter traditionella bolag på den traditionella arbetsmarknaden kan det bara resultera i en nedåtgående spiral.
Bättre arbetsmiljö, kollektivavtal och skatteintäkter till staten har givetvis svårt att konkurrera med aktörer som inte erkänner ansvar för den arbetskraft som sysselsätts i verksamheten. Bolag som gör rätt för sig konkurreras ut av bolag som inte vill göra detsamma.
Fackföreningsrörelsen har alltid kunnat – och varit tvungna att – utvecklas i takt med kapitalet eftersom kapitalet är arbetarkollektivets generella motpart. Och utifrån utgör den här tiden ingen reell skillnad mot de prövningar som rörelsen gått igenom historiskt.
De största utmaningarna finns snarare i fackförbunden själva, att kunna ställa om snabbt, släppa institutionaliserade och förlegade arbetssätt och organiseringsformer och släppa loss krafterna för sådant som vi inte ser så ofta längre och som oförtjänt, brukar stämplas som obekvämt och omodernt. Som kamp, strejker, bojkotter och protester. Tillbaka till början, ungefär, med nygamla metoder mot nygamla arbetsformer.
Vid vägskälet finns här två alternativ. Antingen slutet för arbetares organisering, kollektivavtalade rättigheter och grundläggande trygghet – eller inte.
