”Världen är en trasa”. 

Förr om åren brukade det alltid göra lite ont varje gång man använde Almqvists gamla klyscha, men på sistone har det känts helt bekvämt. Nästan en smula befriande.  

Känslan av att något fundamentalt gått sönder är så stark. Och blir allt starkare för varje dag. 

Bomberna över Gaza, terrorangreppet mot Israel, kriget i Ukraina, de döda på Medelhavet och den allt mer omänskliga nationalismen som kräver livstid för 13-åringar.

Världen verkar falla i bitar inför våra ögon. 

Fast kanske förhåller det sig tvärtom.

Världen är i grunden trasig. Och den kommer alltid att vara det. 

I måndags blev den rysk-judiska författaren Maria Stepanova den tredje mottagaren av det forfarande rätt okända, men storslagna Berman literature prize. 

Ett enastående påkostat litterärt pris, instiftats av makarna Thomas och Catharina Berman från Norrköping, som går till författarskap som skriver i en judisk tradition.

Den minst sagt högtidiga ceremonin i Eric Ericson-hallen på Skeppsholmen präglades tungt av två av vår tids största konflikter: det ryska angreppet på Ukraina och kriget i Israel och Palestina. 

Stepanova lever sedan flera år i Paris och i sitt tacktal förklarade hon hur även hennes ryska identitet numera handlar om exil och fördrivning. Tack vare Putin finns plötsligt en rysk diaspora. En rysk erfarenhet av hemlöshet i världen. 

Stepanova avslutade sitt tal med att lyfta fram den tysk-israeliske filosofen och litteraturhistorikern Gershom Scholem – en märklig figur i 1900-talets filosofihistoria. Han föddes i Tyskland, emigrerade till Palestina och ägnade sin forskargärning åt att dokumentera den då ganska bortglömda medeltida religiösa mystik som kallas ”kabbala”. 

Det bör kanske betonas att det här var långt innan Madonna lyckades förvandla kabbala till någon sorts självhjälps-gymnastik för influencers i Los Angeles. I själva verket bestod den kabbalistiska mystiken av en oändlig rad skriftlärda som ägnade sig åt att skriva kommentarer till kommentarer på kommentarer av kommentarer till de religiösa texterna. 

En verksamhet inte helt olik dagens kulturjournalistik, eller om man vill vara lite snällare: själva urbilden av intellektuellt arbete.

Scholems författarskap fick ett oväntat uppsving under det postmoderna 90-talet då allt som handlade om språkets gränser mot omvärlden slukade litteraturteoretikernas intresse. De medeltida judiska mystikernas ideer om att världen bara bestod av bokstäver passade som hand i handske med de poststrukturalistiska teorierna.  

Stepanova avslutade sitt sammanbitna tal med att lyfta fram ett av de där mystiska begreppen som Scholem räddade åt eftervärlden: Tikkun olam. En idé som främst formulerades av kabbalisten Isak Luria på 1500-talet.

”Att laga världen”.

Det betyder att världen är i grunden skadad, trasig, på gränsen till fördärvad och att det helt enkelt är de levandes uppgift att laga den. En tanke långt i från alla nyfrälsta föreställningar om att Gud konstruerat ett fulländat universum, och att det är vi arma syndare som ständigt riskerar att förstöra hans perfekta skapelse. 

I de kabbalistiska kommentarerna till kommentarerna på kommentarerna har Tikkun olam tolkats som en uppmaning att ständigt jobba för social rättvisa. Bland annat genom att frige slavar. 

Scholem skrev sina studier av den medeltida mystiken mitt under Förintelsen. Mitt i vår civilsations djupaste mörker. Vi har ägnat generationer åt att försöka laga det som blev kvar av världen sedan dess. Ska vi tro de skriftlärda kommer vi aldrig bli klara. Men vi ska aldrig sluta försöka.