Om nu strejkrätten ska förändras – vilket i sig är idiotiskt – måste det ju finnas ett gediget arbete bakom. När en utredning förbereder ett lagförslag och presenterar sitt arbete, ofta kallas det för en SOU, Statens offentliga utredningar, så fungerar det arbetet som lagens förarbeten. Där finns vägledning om hur lagen är menad att användas och hur den ska tolkas.

De rättsliga instanser som tillämpar lagar följer en strikt hierarki. De studerar, i nämnd ordning:

1. Lagstiftningen, det vill säga själva lagtexten, som är kortfattat formulerad.

2. Lagens förarbeten, vilket kan vara många hundra sidor, som alltså innehåller viktiga förtydliganden om hur lagen bör tillämpas.

3. Rättspraxis, det vill säga hur lagarna tidigare har tillämpats i andra rättegångar.

Nu har regeringen stressat fram ett förslag på lagändring – utan att det finns några förarbeten till lagen att luta sig tillbaka på. Om riksdagen antar lagen denna vecka kommer den att träda i kraft redan i augusti. Innebär det att Sverige öppnar för avtalsshopping, det vill säga att ett företag kan välja att teckna avtal med den organisation som ger arbetarna sämst villkor – utan att seriösa fackföreningar kan varsla om strejk? Ja, säger en rad fackliga företrädare och tunga arbetsrättsexperter. Nej, säger regeringen, företrädd av arbetsmarknads­minister Ylva Johansson. Vem ska vi tro på? Vem har rätt?

Det är svårt att vifta undan kritiken från en av Sveriges tyngsta experter på arbetsrätt, professor Birgitta Nyström, när hon säger att lagändringen riskerar att ”få konsekvenser för ett helt system”, eftersom den öppnar för avtalsshopping.

Även den domstol som kommer att tillämpa lagen, Arbetsdomstolen, AD, är kritisk. Den menar i sitt remissvar att det sakas tillräcklig vägledning om hur lagen ska tolkas. ”Lagtexten är svårgreppad”, skriver domstolen bland annat.

AD konstaterar till exempel att även om lagstiftarna hävdar att politiska strejker inte berörs av begränsningarna kan den föreslagna lagtexten förbjuda sådana i vilket fall. Man skriver:

”En konsekvens av utformningen av den föreslagna 41 d § är att bestämmelsen enligt sin ordalydelse synes förbjuda så kallade politiska strejker såväl för kollektivavtalsbundna organisationer och arbetstagare som för utanförstående organisationer och arbetstagare, i arbete som omfattas av kollektivavtal som arbetsgivaren är bunden av. Den politiska strejken riktas mot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare och syftar inte till att uppnå kollektivavtal.”

Så vad kommer att gälla om lagen träder i kraft i augusti? Den 27 september har alla de skolstrejkande barnen världen över, samlade i Fridays for future, utlyst ännu en global jättestrejk, och den gången uppmanar de till en storstrejk där vuxna arbetande människor också går ut i strejk. Kommer det att vara möjligt, om fackföreningarna vill det? Vi vet inte. Inte ens AD har förstått vad som gäller.

Uppenbart är att vi har all anledning att vara oroade. Och detta helt i onödan.

Sverige har i en internationell jämförelse starka parter, det vill säga fackliga centralorganisationer och arbetsgivarorganisationer. De förhandlar fram avtal som är bra, i bästa fall både för de som arbetar, för företagen och landets ekonomi. Det har resulterat i att vi har få strejker, få konflikter på arbetsmarknaden. Vi har alltså ingen situation där många eller långa strejker riskerar ekonomi och stabilitet.

Vi kan visserligen kritisera ­utfallet av detta utifrån den trend vi sett under lång tid, att ­arbetarnas del av kakan stadigt sjunker. Den så kallade löneandelen av företagens kostnader minskar, medan vinsterna stiger. Det är ett mått på att fackföreningsrörelsen inte har gjort sitt jobb. Klyftorna ökar. Den utvecklingen ser vi redan med nuvarande regelverk, men den kan ju förändras. Stridbara fackföreningar kan växa i styrka och beslutsamhet och flytta fram positionerna. De kan, inte minst, använda strejkvapnet mer aktivt när de anser det vara berättigat.

Men med den nya lagen blir detta – om de många kritikerna har rätt – alltså betydligt ­svårare.