”Vardagspusslet” är ett vidrigt ord, men passar ändå bra in på det karaktären Hanna får kämpa med i filmen ”Året jag slutade prestera och började onanera”. Och det där pusslandet ger en vardagsstress som jag knappt känner någon kring 40-strecket i storstad som inte brottas med. Det passar säkert alldeles utmärkt in på liv i mellan- och småstäder med för den ­delen. Särskilt om man har barn och åtminstone ambitioner att leva något slags liv utanför yrket. Stress och tid – eller brist därpå – äter upp oss och gröper hål i våra själar.

Filmens problemlösning är såklart av komisk karaktär, och inget fel med det. Kör så det ryker! Men tyvärr tror jag onani bara ger viss frigörelse för stunden i den verkliga världen. 

Det fanns en gång i tiden, i precis den här galaxen och till och med landet, en ambition om att vi skulle jobba mindre och leva mer. 

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Så sa den socialdemokratiska politikern Ernst Wigforss, som bland annat var finansminister 1925–1926, 1932–1949, i ett klassiskt citat. 

Sen blev vi bara dummare. Arbetslinjer och lönesystem satte oss i någon slags kollektiv psykos och jobba, jobba, jobba tycks betyda så mycket mer än skapa, måla sjunga. Vi är nu precis så sinnessjuka som Ernst Wigforss befarade.

Anledningen kokas ner till att arbete och lön är de enda verktygen vi har för att fördela resurser på.

Det är inget jag själv sitter och killgissar fram, utan det berättade professor emerita Bodil Jönsson för mig under en intervju för några år sedan. Hon har bland mycket annat skrivit två böcker om tid och landat i att vi har en väldigt gammal definition av arbete som är strängt knuten till industrialismens kroppsarbete. Dessutom inbillar vi oss att vi kan räkna allt arbete i just tid. 

Och att bara dela resurserna lite jämnare mellan oss tycks helt omöjligt. Hur ska man då kunna vara rik? Vårt system är byggt kring att det måste finnas fattiga och rika.  

Enligt Bodil Jönsson behöver varje person egentligen arbeta ungefär två timmar om dagen för att tillgodose de behov vårt land behöver, med all nutida teknologisk hjälp. Allt övrigt är fluff för att kunna hantera hur resurser fördelas och för att vi medvetet byggt upp systemet så.

Visst dyker det upp förslag om förkortade arbetsdagar och medborgarlön eller basinkomst då och då. Men de tas än så länge inte på tillräckligt stort allvar utan viftas alltför enkelt bort av konservativa krafter. 

Tills vi inser att vårt ­kollektiva mål borde vara att ”frigöra människan till att skapa maximalt” så får vi väl göra som karaktären Hanna och ta saken i egna händer.