Djuruppfödning rankas jämte produktion av fossila bränslen som en av de två mest miljöförstörande branscherna på jorden. Det beror inte bara på de enorma växthusgasutsläppen och vatten- och luftföroreningarna den orsakar – utan än mer på den mängd mark industrin kräver. Markanvändning är ett avgörande miljömått. För varje hektar vi tar i besittning är en hektar som inte kan stödja naturliga ekosystem.

Vilda ekosystem är avgörande för överlevnaden av de flesta arter på jorden och för jordsystemen. Som exempel hjälper den sydamerikanska regnskogen och savannen (Cerradon) till att reglera vädersystemen. Amazonas regnskog skövlas framför allt för boskapsuppfödning, vars utbredning delvis drivs av matentusiasternas vurm för ”gräsbetat” kött. Cerradon förstörs främst av odlingen av soja, som blir till foder åt grisar och höns. 

Att vi vänjer oss av med de här produkterna är lika viktigt som att vi vänjer oss av med olja, gas och kol.

Att livnära oss på animaliska produkter är ett otroligt slösaktigt och ineffektivt sätt att använda mark då de kräver åtminstone fyra gånger så mycket mark som all annan mat vi odlar, men endast tillhandahåller17 procent av våra kalorier. De driver, mer än någon annan faktor, förstörelsen av skogar, våtmarker, grässlätter, floder och andra habitat. Att vi vänjer oss av med de här produkterna är lika viktigt som att vi vänjer oss av med olja, gas och kol.

Hur gör vi det? Att vädja till moralen – att försöka övertyga människor att gå över till en växtbaserad kost av etiska skäl – hjälper inte. Globalt fortsätter köttätandet att öka, medan procentandelen veganer fortsätter vara ensiffrigt i alla utom ett fåtal länder. Jag har länge varit övertygad om att den enda effektiva strategin är att producera alternativa produkter som man närapå inte kan särskilja från kött, mejeriprodukter och ägg men som är billigare och nyttigare. Världen över arbetar forskare och uppstartsföretag med det.

Det finns många olika teknologier under utveckling och produkterna som tas fram kallas ofta felaktigt för ”labbodlat kött” eller ”cellodlat kött”. De begreppen användes från början för hela köttbitar som framställts i en bioreaktor, där cellerna odlats med hjälp av kollagen. Efter att först ha varit entusiastisk, började jag se detta som en återvändsgränd. Det är helt enkelt för komplicerat och för dyrt. Nu används de här begreppen ofta för alla nya alternativ, däribland betydligt enklare och billigare teknologier såsom att brygga mikrober. 

Den här sortens teknik för att framställa nya proteiner är det främsta hotet mot den globala boskapsindustrin eftersom de skulle kunna användas för att ersätta animalier i produktionen av allt från ost och glass till korv, burgare, ägg, fisk och biff, såväl som för att skapa ett omfattande utbud av nya livsmedel vi inte ens kan föreställa oss än. Eftersom proteininnehållet är så högt och urvalet av mikrober så stort skulle en del av de här livsmedlen kunna framställas med mindre processning än de animaliska livsmedel de konkurrerar mot. Ohälsosamma ingredienser som mättat fett kan uteslutas och hälsosamma, exempelvis långkedjiga fettsyror som omega-3, kan tillsättas.

Förra våren öppnade Solar foods – företaget i vars labb jag åt min första pannkaka tillverkad av bakteriellt protein – sin första fabrik nära Helsingfors. Omställningen till den här typen av nya proteinkällor skulle kunna ha lika djupgående inverkan som vår övergång från jägare-samlare till jordbrukare. Om den görs rätt skulle användningen av mark och jordbrukskemikalier kunna minska enormt.

Till skillnad från vid djuruppfödning skulle den nya industrin kunna säkerställa att varken input (som gödningsmedel) eller output (som gödsel) läcker ut i ekosystemen. Den skulle också kunna minska behovet av sötvatten enormt. Vissa mikrober kan till och med odlas i saltvatten.

Den skulle även kunna göra det möjligt att producera mat på platser som inte längre kan mätta sin befolkning då de inte har tillräckligt mycket bördig mark och regn. Därigenom skulle sektorn, förutsatt att regeringar hindrar storbolagen att monopolisera de nya teknikerna, i hög grad kunna trygga livsmedelssäkerheten och öka livsmedelssuveräniteten.

Om du tvivlar på dessa teknikernas potential behöver du bara titta på köttbolagens och deras fogliga politikers ansträngningar för att stoppa dem.  På befallning av boskapsindustrins lobbygrupper har labbodlat kött förbjudits i Florida, Alabama och Italien. Politiker i Frankrike, Rumänien, Ungern och andra delstater i USA vill göra likadant.

Med tanke på de förvirrande begrepp som används i lagtexterna verkar lagstiftarna inte vara helt säkra på vad det är de förbjuder. Men vissa tjänstemän försöker säkerställa att hela den nya proteinsektorn stoppas. Ett försök av EU att göra livsmedelsförsörjningen grönare genom att uppmuntra till alternativa protein slogs ned av jordbrukskommissionären Janusz Wojciechowski.

Regeringar som försöker förbjuda alternativ till animaliska produkter har knappast försökt dölja vad som motiverar dem: protektionism. Flera politiker och tjänstepersoner har öppet erkänt att de försöker försvara etablerade branscher – kött och mejeriprodukter – mot konkurrens. I alla andra sektorer säger de sig vara för ”fria marknader”, och protektionism ger höga straff. I den här sektorn påtvingas det genom lagstiftning.

Enligt Greenpeaces grävande sajt Unearthed kräver en ny kampanj, som finansieras av boskapsindustrin och leds av en tidigare chef inom köttbranschen, ett EU-omfattande förbud. Då den högerextrema ungerska regeringen har ordförandeskapet i Europeiska rådet skulle kampanjen kunna lyckas. Den brittiska regeringens stöd för nya proteinkällor är en väldigt sällsynt fördel med Brexit.

Inget av utspelen i USA och EU är subtila. De är ett rått utövande av makt och möjliggörs av en upprörande fördelning av offentliga medel. Forskning som publicerats i tidskriften One Earth konstaterade att den amerikanska regeringen spenderar 800 gånger mer på att subventionera animaliska produkter än på att subventionera nya proteinkällor, och EU spenderar 1 200 gånger mer.

En ny granskning av Kenny Torrella i tidskriften Vox rapporterar att några av de ledande miljöorganisationerna i USA – WWF, Nature conservancy och Environmental defense fund – deltar i köttindustrins grönmålningskampanjer, snarare än att bekämpa denna miljöfientliga marknadsmanipulation. Varför? Svaret verkar vara ren feghet: deras motiveringar antyder att de är livrädda för att reta upp boskapsuppfödarna. Greenpeace i Storbritannien är ganska ensamma om att försvara de nya teknikerna mot de gamla.

Vi borde känna igen egennyttig bolagspropaganda när vi ser den, konfrontera protektionism och neofobi, och stödja de teknier som skulle kunna vara vårt sista och bästa hopp att undvika miljökatastrof.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i The Guardian. Översättning av Jenny Cleveson.