Josefin Wangel: Vi behöver prata om energirättvisa

Det räcker med ett par smällkalla dagar, sedan är energikrisen ett faktum. Jag kan förstå om de historiskt höga elpriserna ger skrämselhicka för den som, säg, äger en stor eluppvärmd villa. Men bara för att elpriserna slår rekord betyder det inte att elen är för dyr. Förra året kostade energin för en eluppvärmd genomsnittsvilla 28000 kronor. 

I år ser uppvärmningskostnaden för samma villa ut att landa närmare 36 000 kronor. Nog för att det är mycket pengar, men enligt en artikel i Svenska Dagbladet lägger genomsnittshushållet idag fem procent av sin disponibla inkomst på uppvärmning. Det är hälften så mycket som på 1980-talet. Vi har helt enkelt vant oss vid att el inte kostar särskilt mycket – och att elpriset är relativt stabilt.

I takt med att vi ställer om energisystemet till förnyelsebara källor kommer elpriserna att svänga mer. Vissa dagar kommer det att finnas ett överskott på el, med låga priser som följd, och andra dagar kommer elen att vara dyrare. Den som kan planera och styra sin elanvändning kan med andra ord använda det instabila elpriset till sin fördel, något som är mycket enklare för villaägare än för den som bor i flerfamiljshus. 

Men den som inte kan planera sin elanvändning, och den som inte har inkomst nog att skapa en ekonomisk buffert för högprisperioder, får det däremot betydligt svårare. 

För att undvika risken att övergången till ett klimatmässigt hållbart energisystem leder till energifattigdom bland ekonomiskt svaga grupper måste frågor om energirättvisa göras centrala. EU:s så kallade ”Ren energi-paket” innehåller flera skrivningar som pekar på vikten av att även utsatta grupper får ta del av omställningen. Nu är det dags att göra verkstad av direktiven.