Men det finns ett mindre bokstavligt sätt att tolka den här berättelsen. Det handlar om falska idoler. Om människans tendens att dyrka det profana och glänsande, att se till det lilla och materiella snarare än det stora och transcendentala.
Det jag vill säga till er här ikväll, denna omstörtande och historiska seder här ute på gatorna, är att alltför många av vårt folk än en gång dyrkar en falsk idol. De är hänförda av den. Berusade av den. Vanhelgade av den.
Denna falska idol kallas sionism.
Det är en falsk idol som tar våra mest djuplodande bibliska berättelser om rättvisa och frigörelse från slaveri – själva historien om pesach – och förvandlar dem till brutala vapen i en kolonial markstöld, färdplaner för etnisk rensning och folkmord.
Det är en falsk idol som tagit den transcendentala tanken om det förlovade landet – en metafor för mänsklig frigörelse som funnits i flera trosuppfattningar över hela jorden – och understått sig att göra den till ett köpekontrakt för en militaristisk etnostat.
Den politiska sionismens version av frigörelse är i sig profan. Från början krävde den massfördrivning av palestinier från sina hem och sitt fädernesland under nakban.
Från början har den fört krig mot drömmen om frigörelse. Under sedern är det värt att minnas att detta inbegriper det egyptiska folkets drömmar om frigörelse och självbestämmande. Den falska idolen sionism likställer Israels säkerhet med Egyptens diktatur och klientstater.
Likställer judarnas frihet med klusterbomber som dödar och lemlästar palestinska barn.
Från början har den skapat ett slags obehaglig frihet som inte ser palestinska barn som människor utan som demografiska hot – likt faraon i Andra Moseboken som oroades av att israeliterna blev allt fler och därför beordrade dödandet av deras söner.
Sionismen har lett oss till den pågående katastrofen och det är dags att vi tydligt säger att den hela tiden lett oss hit.
Den är en falsk idol som lett in alltför många av vårt folk på en djupt omoralisk väg som nu får dem att rättfärdiga att man överger centrala budord: Du skall inte dräpa. Du skall inte stjäla. Du skall inte ha begär.
Den är en falsk idol som likställer judarnas frihet med klusterbomber som dödar och lemlästar palestinska barn.
Sionismen är en falsk idol som svikit samtliga judiska värderingar, däribland det värde vi sätter på frågande, som ju är en del i sedern genom de fyra frågor som ställs av det yngsta barnet.
Däribland den kärlek vi som folk hyser för text och utbildning.
Idag rättfärdigar denna falska idol bombandet av varje universitet i Gaza; förstörelsen av otaliga skolor, arkiv, tryckerier; dödandet av hundratals akademiker, journalister, poeter – det är det här palestinierna kallar skolasticid, dödandet av utbildningsresurser.
Samtidigt, här i New York, kallar universiteten in stadens poliskår och barrikaderar sig mot det allvarliga hot som utgörs av deras egna studenter, som understår sig att ställa grundläggande frågor som: Hur kan ni påstå er tro på något alls, allra minst oss, när ni möjliggör, investerar i och samarbetar med det här folkmordet?
Den falska idolen sionism har tillåtits växa okontrollerat alltför länge.
Så ikväll säger vi:
Det slutar här.
Vår judendom kan inte behärskas av en etnostat, för vår judendom är internationalistisk till sin natur.
Vår judendom kan inte beskyddas av den statens härjande militär, för allt denna militär gör är att odla sorg och skörda hat – däribland mot oss som judar.
Vår judendom hotas inte av människor som höjer sina röster i solidaritet med Palestina över gränser som etnicitet, fysisk förmåga, könsidentitet och generationer.
Vår judendom är en av dessa röster och vet att i denna kör ligger både vår säkerhet och vår kollektiva frigörelse.
Vår judendom är judendomen i pesachfirandets sedermåltid. Vi samlas till en ceremoni för att dela mat och vin med närstående såväl som främlingar, en ritual som är flyttbar till sin natur, tillräckligt lätt för att bära med sig, och i vilken vi inte behöver något annat än varandra: inga väggar, inget tempel, ingen rabbi. En ritual där alla har en roll, till och med – framför allt – de minsta barnen. Seder är verkligen en högtid för diasporan, utformad för att tillsammans sörja, begrunda, ifrågasätta, minnas och återuppliva den revolutionära andan.
Så se dig omkring.
Detta, här, är vår judendom. När havsnivåerna stiger och skogarna brinner och inget är säkert, ber vi vid solidaritetens och det ömsesidiga stödets altare, oavsett vad det kostar oss.
Vi varken behöver eller vill ha den falska idolen sionism. Vi vill ha frihet från det projekt som begår folkmord i vårt namn. Frihet från en ideologi som inte har någon plan för fred, utöver att sluta avtal med blodtörstiga, teokratiska petrostater i närområdet, samtidigt som den säljer tekniken för mördarrobotar till världen.
Vi vill befria judendomen från en etnostat som vill att judar ska vara ständigt rädda, som vill att våra barn ska vara rädda, som vill att vi ska tro att världen är emot oss så att vi ska söka skydd i dess fästning och under dess Iron Dome, eller åtminstone låta vapnen och pengarna flöda.
Det är inte bara Netanyahu, utan världen han skapat och som skapat honom
Det är den falska idolen.
Och det är inte bara Netanyahu, utan världen han skapat och som skapat honom – det är sionismen.
Vilka är vi? Vi, som varit ute på gatorna i månader, är uttåget. Uttåget från sionismen.
Och till världens Chuck Schumers säger vi inte: ”Låt vårt folk gå.” Vi säger: ”Vi har redan gått. Och era barn? De är med oss nu.”
