Alla skriker efter politikens hjälpande hand, efter den stora reformen och regeringen samlar sig – bara för att dubbla upp paketet med rot och rut (från 75 000 kronor till 150 000 kronor). En miljardsatsning. Samtidigt som kommunerna får totalt 55 miljoner kronor för att konvertera kontor till bostäder. 190 000 kronor per kommun. Totalt, på tre år. En förnedrande dusör. En borgerlig avsiktsförklaring.

Nej, den här regeringen kommer inte att ta ansvar för att häva bostadskrisen eller för ge stimulans till kommunerna eller för att losta panikslagna företag genom konjunkturskiftet. Ambitionen är helt enkelt inte volym. Eller att utforma en politik som gagnar väldigt många. 

Det kanske marknaden ska lösa? Problemet är att marknaden redan har kapitulerat. Det gäller även de finansinstitut som lånar ut till nya projekt. 

Sverige har blivit landet som slutade bygga

Regeringen tycker att investeringsstöd för hyresrätter är ett otyg: ”Bostadsbristen kan inte lösas med kostsamma subventioner med låg träffsäkerhet.” Men vad ska vända trenden? Hur ska unga kunna känna annat än ångest när de tar klivet ut i vuxenlivet, speciellt då om de saknar föräldrar som kan lägga en handpenning eller hjälpa till med en mastig hyra?

Ska vi bo i attefallshus?

Rot. Rut. Det är som ett skämt. Ska de stora byggbolagen ägna sig åt köksrenoveringar för att överleva? Ska hundratusentals på jakt efter bostäder slussas ut till välbeställda kvarter för att placeras i rot-betalda attefallshus och betala entreprenöriella villaägares amorteringar och räntor?

Nu låtsas man inte ens längre. 

Höginkomsttagarna ska ha sitt. Förlåt för brytpunkten, varsågod för möjligheten att putsa vidare på – det ägda, inte hyrda – bostadsprojektet. Fördelningsprofilen är så tydlig att inte ens Elisabeth Svantesson kan dölja trappans drastiska lutning.