Varför övertygas vi?
I den praktiska politiken visar det sig sedan många gånger vara svårare att driva frågorna. Inte bara för att de fastnar i parlamentarismens maskineri eller hamnar i medieskugga – när konkreta förslag kommer upp i offentlig debatt är det många gånger svårare än väntat att vinna folkmajoriteten för dem. Vad kan anledningen vara till att människor så ofta är tveksamma till åtgärder som skulle förbättra deras eget liv? Varför tror vi så ofta att allt är omöjligt? Hur avgör vi egentligen om vi övertygas av en viss ekonomisk politik eller inte?
Bland de få som undersökt den frågan finns psykologerna Pascal Boyer och Michel Bang Petersen, som härom året publicerade studien Folk Economic Belief – an Evolutionary Cognitive Model. När folk i allmänhet tänker på ekonomi, använder de inte teoretiska nationalekonomiska modeller, de sätter sig inte och räknar och de söker sällan information om hur liknande politik fungerat tidigare och på andra håll, konstaterar de.
Vad de flesta gör, är i stället att tillämpa vissa ”sociala tumregler”, säger Boyer och Petersen – halvt medvetna, halvt undermedvetna principer som vi prövar förslagen mot, och som troligen i viss mån är medfödda. De är inte absoluta – då skulle ju människor inte ha vitt skilda politiska åsikter. Men de styr vilka resonemang som tycks oss intuitivt rimliga och som vi tar till oss med mindre motstånd och utan att argumenten behöver upprepas.
Med samlarförfäders ögon
Enligt dem ser vi fortfarande på ekonomiska frågor genom våra jägar-samlarförfäders ögon, och våra reflexmässiga reaktioner speglar vår tillvaro i små, tätt sammanhållna grupper kämpande med knappa villkor. Vi har en naturlig vilja att dela med oss, särskilt när vi tydligt ser att andra är olycksdrabbade och att samarbeta ömsesidigt med personer som vi räknar med kommer hjälpa oss på samma sätt som vi hjälpt dem.
Boyer och Petersen formulerar detta med begrepp som ”socialt koalitionsbyggande” och ”ekonomiskt partnerval”, men vi ska komma ihåg att detta egentligen bara är vad de flesta bland vänner och bekanta uppfattar som sunt förnuft: Att bjuda och hjälpa varandra vid behov och efter bästa förmåga.
Transaktioner på marknaden, och särskilt på en modern massmarknad där köpare och säljare är anonyma för varandra, följer en helt annan logik – en logik som vi därför instinktivt reagerar mot enligt forskarna, och för många människor är det därför ganska näraliggande att uppfatta att marknaden undergräver mänskliga relationer och försämrar de verksamheter där den tar sig in.
Fördömer ”fripassagerare”
Samtidigt är vi ständigt på vår vakt mot personer som utnyttjar vårt nätverk av hjälp och gåvor utan att själva bidra. För många människor är det en så stark reaktion att fördöma ”fripassagerare” att det överskuggar andra aspekter – om vi i undersökningar ställs inför en situation där exempelvis ett välfärdssystem utnyttjas av oförtjänta, väger det tyngre än mer abstrakta argument att systemet ändå har positiva sociala och samhällsekonomiska effekter.
Vi har också en tendens att identifiera oss med en grupp och anta att den befinner sig i konflikt och konkurrens med andra grupper, och förutsätta att framsteg för en annan grupp sker på vår egen bekostnad. På savannen behövde ingen fundera två gånger över vilken stam man tillhörde, men i det moderna samhället kan gränserna dras på många tänkbara sätt – etnisk grupp, klasstillhörighet, regional identitet, eller politiskt läger – och stora politiska strider utkämpas många gånger just kring frågan om vilken tillhörighet som blir människors centrala.
Slutligen är vi också konservativa – vi tenderar att avskräckas mer av nackdelarna med en ny politik än vi lockas av dess fördelar.
Missvisande metafor
Våra ”sociala tumregler” är vårt sätt att mentalt hantera ett samhälle som blivit långt mer komplext än vad vi är skapade för. En annan som funderat i liknande termer är lingvisten George Lakoff. Så fort vi tänker över förhållanden bortom vår omedelbara vardag, är vi tvungna att använda metaforer – vi föreställer oss exempelvis ofta ett lands ekonomi som en större version av vår egen hushållskassa, vilket delvis är ganska vilseledande. Vilka metaforer som vi använder för att förstå ekonomi påverkar säkert våra intuitiva reaktioner, som vår gruppidentifikation – vi får exempelvis mycket oftare höra världsekonomin beskrivas som en tävling mellan nationer än en dragkamp mellan klasser.
Psykologduon kallar allt detta ”folkekonomi” i motsats till ”ekonomisk vetenskap”. I verkligheten har akademiskt erkända ekonomiska teorier långtifrån alltid varit så väldigt vetenskapliga – ett känt exempel är hur Eugene Fama, som fick det så kallade Nobelpriset (egentligen Riksbankspriset) i ekonomi, bara månader före den stora finanskrisen förkunnade att finansbubblor är omöjliga. Men det gör ju inte deras slutsatser i övrigt ogiltiga.
Vilken nytta skulle då vänsterrörelser kunna ha av forskningen? Ska man tro psykologerna är människor faktiskt naturligt anpassade till vänsterpolitik – vi tilltalas av rättvisa, solidaritet och ömsesidig hjälp och är skeptiska till att viktiga samhällsfunktioner ska köpas och säljas och produceras för vinst.
Med ett par viktiga reservationer: Så länge vi inte tror att vår solidaritet utnyttjas av tjuvåkare, och så länge vi inte uppfattar att politiska åtgärder bara gynnar en annan grupp som vi uppfattar som annorlunda och främmande.
Mycket riktigt ser vi att välfärdsstatens motståndare allt som oftast fokuserat på fusk, missbruk, och ”ovärdiga” mottagare av stöd. Och det finns hyllmeter litteratur om hur kapitalismen sedan mer än ett sekel strävat efter att splittra arbetarklassen i sociala skärvor som inte längre uppfattar sig ha ett gemensamt, överbryggande intresse.
Inkludera i gemenskap
En vänster som vill göra sitt ekonomiska program så intuitivt tilltalande måste sålunda försöka vända sig till en bred grupp och försöka inkludera så många människor som möjligt i en gemenskap, snarare än att dela upp dem i mer eller mindre priviligerade grupper och undergrupper. Den måste också ta argument om fusk och överutnyttjande av välfärden på allvar, bemöta dem omsorgsfullt och inse att de har en oproportionerlig slagkraft – de väcker en instinktiv, moralisk reaktion.
Klassisk socialistisk teori brukade också lägga stor vikt vid att föklara vilken grupp som var de största ”fripassagerarna” – nämligen kapitalägarna. I dag brukar ord som ”utsugning” och ”parasiter” uppfattas som för hårda och förpassas till reserven – men det kanske är ett misstag?
