För sådan är hon, denna Wallin, att allt hon skriver har en tendens att värderas som riksnyheter hos landets twittermaskin.
Bara några minuter efter att krönikan publicerats började kommentarerna pumpas ut. Som vanligt vad gäller tyckande om denna frispråkiga kvinna är många av kommentarerna osmakliga. Man skulle kunna hävda att mothuggen mot en krönikör som Wallin är självförvållade, att hennes debattstil är så pass rå att det knappast går att förvänta sig en annan ton i svaren. Att man får finna sig i att bli spottad på om det man gör till vardags är att hänga ut.
Men låt oss stanna upp ett slag. Läsa texten en gång till. Fundera på hur det kändes att skriva den. Och varför den kom till.
Vad Cissi Wallin gör i sin text tycker jag inte bör hånas.
Alla som får betalt av mediehus för att skriva och uttrycka sig känner av förändringen. När våra åsikter för några decennier sedan uttrycktes främst för att underhålla en pappersläsande publik var pressen en helt annan. Kåserier om trivialiteter gavs plats, långa eftertänksamheter tilläts, texter som troligen skulle försvinna i dagens medielandskap.
Visserligen är klickjakten förbi, gudskelov, nu krävs att en text innehåller andra kvaliteter än en chockerande rubrik för att folk ska öppna plånboken för den. Detta har delvis räddat opinionsjournalistiken från att fortsätta klicktidens race to the bottom.
I dag är det andra teser som fungerar. Du behöver nödvändigtvis inte skrika högst, men du måste ha en unik åsikt – om allt. Annars delas inte dina tankar vidare, annars betalar de inte för sig.
Oavsett om du är anlitad av en kvällstidning eller, som i Wallins fall, även skriver för en egenstartad opinionssajt som Gardet, är det unikt åsiktsmaterial som får slagkraft. En lugn hjärna kan hantera denna press, kan förvalta den och använda den till en journalistisk drivkraft, men det finns krafter i samtiden som motarbetar lugn.
Jag känner det i allra högsta grad själv. Min åsiktsstinna hjärna har börjat tänka: Vad kan jag eller någon annan skriva som är UNIKT om detta? Vad är inte redan tänkt? Eller med andra ord: Vilken röst kan betala våra löner?
Det kan också vara intressant att kika på Cissi Wallin av en annan orsak. Alla tycker något om denna kvinna, men alldeles oavsett var man anser om hennes ställningstaganden i sak kan vi vara ense om att hon ofta springer motströms. I alla fall i vissa åsiktskorridorer. Vad händer med en människa av att hatas av vissa och älskas av andra? Hur påverkas en människas vilja till nyansering av att ständigt kölhalas, när hens åsikter dessutom ska generera pengar till maten på bordet?
Vi har sett tendensen hos flera åsiktsmaskiner, som efter att ha uttryckt en avvikande åsikt snabbt radikaliseras. Främst har vi pratat om förflyttningar högerut på skalan. Cissi Wallin är ett bevis på att processen agerar åsiktsblint, åt alla håll. Hur sociala och psykologiska mekanismer, påhejade av drev, sociala medier och konverteringssugna redaktörer kan skapa debattmonster.
Cissi Wallin, och många, många andra, har formats av dagens medielandskap. Hon är såklart inte alls bortom personligt ansvar, men långt ifrån ensam om att ha skäl att fundera på sitt mediala avtryck.
Vad gör detta klimat med oss? Vilka politiska tankar gynnas? Vilka tänkare? Vilka typer av åsikter tystas? Detta är frågor som är värda att diskuteras.