– Den som skriker får ett skott i fejset! Håll käft! Gör som vi säger!

När Carmens man försökte resa sig upp slogs han medvetslös. Själv var hon förlamad av skräck. Men mitt i skräcken kände hon lättnad över att barnen var hos sina farföräldrar i Santiago.

Medan några av männen gick igenom rum för rum som om de letade efter något, band de andra Carmens och hennes medvetslöse mans händer och fötter och täppte igen deras munnar med en hårt knuten strumpa.

En av männen frågade Carmen efter namn. Var hennes man någon av dem han nämnde? Bodde någon av dem här i huset? I grannhusen? Visste hon var de bodde? Visste hon vilka de var? När Carmen skakade på huvudet letade han fram en sax och började klippa av henne håret, tufs för tufs. 

– Tänk noga efter, sa han och fortsatte att räkna upp namnen. Varje gång hon skakade på huvudet klippte han på nytt.

Först efter två timmar gav de sig iväg, utan att ta något mer med sig än en laptop och två mobiltelefoner. Carmens hår var ett virrvarr av hårtestar. Hon var orkeslös. Kunde bara gråta. Trodde att hon skulle dö.

Räddningen blev en nattvandrande granne som kom förbi någon timme senare och såg att ytterdörren var öppen.

Undviker gängkrig

Carmen är konsthantverkare och bor i en liten by en bit norr om Valparaiso där jag också har bott. Det är en by där det värsta som har hänt som någon kan minnas var ett stort slagsmål då en full fiskare vägrade att följa med polisen. Men det var för över 40 år sen. Sen dess har byn varit på gränsen till tråkig av händelselöshet. Just det skäl som gjort att många yngre par, som Carmen och hennes man som vill fly stressen i Santiago, har börjat söka sig hit.

Inbrottet hos Carmen verkade helt obegripligt. Men det fanns ett spår. En av männen hade ristat orden ”Tren de Aragua” på bordet i köket. 

Tren de Aragua är namnet på Venezuelas största kriminella
organisation som de senaste åren, i spåren av den massiva migrationen, har byggt upp avdelningar i flera latinamerikanska länder. Tren de Aragua sysslar med ett brett spektrum av brott förutom stöld och drog­handel: utpressning, prostitution, beställningsmord, beskyddar­verksamhet och inte minst människosmuggling. Men att använda Tren de Araguas tjänster kostar. Kan man inte betala kan man få kredit. Men om man inte kan betala de höga räntorna i tid måste man jobba åt Tren de Aragua – så har det byggts upp en här av fotfolk för olika uppdrag, inte minst prostitution.

Den venezeulanska journalisten Ronna Rísquez, som har skrivit boken ”Tren de aragua – gänget som revolutionerar den organiserade brottsligheten i Latin­amerika”, menar att Tren de Aragua försöker fungera som en stat i staten, med eget socialt stöd. Ett av dess särdrag är att undvika att hamna i krig med andra kriminella grupper, framför allt de mexikanska och colombianska kartellerna som har större militär kapacitet. 

Tren de Aragua försöker etablera allianser och förhandla istället för att konfrontera. Därför satsar gruppen inte heller på industriell droghandel. Däremot använder Tren de Aragua skoningslöst våld i syfte att ingjuta respekt. Nyligen hittades två kroppar i norra Chile som hade begravts levande. I Bogotá upptäckte polisen en lägenhet som var ett tortyrcentrum och där mördade kroppar styckades och sen placerades i plastsäckar på strategiska platser. Det finns gott om exempel på extremt våld riktat mot personer som inte följt order. Skräcken är Tren de Araguas främsta vapen. 

Hamnade i skuld

Carmen och hennes man hade tur. De som plågade dem insåg att de tagit fel. De tillhörde heller knappast fotfolket, utan snarare ett elitkommando. Men Marc, en haitier som arbetar som vakt­mästare i köpcentrat i mitt kvarter, skulle kunna ha blivit en av Tren de Araguas fotfolk. 

När jag först träffade Marc hade han bott i Chile i drygt tre år och arbetade i stort sett dygnet runt för att kunna ta hit sin familj. Marcs planer stupade på att han inte fick permanent uppehållstillstånd i Chile. För det krävdes ett intyg om straffrihet från de haitiska myndigheterna som var svårt att få tag på eftersom myndigheten inte längre fungerade. När det inte gick att leva i Chile bestämde sig Marc för att, liksom många andra i samma situation, ta sig till USA. 

Men inget gick som planerat och dessutom blev han rånad på alla sina pengar i Necolí i Colombia där han väntade på plats i en båt till Panama och den veckolånga vandringen genom Dariéndjungeln. Efter ett år var Marc tillbaka i Chile. Nu med skulder på över 3 000 dollar till Tren de Aragua, som via en ”agencia” transporterat honom tillbaka till Chile. Tack vare sitt goda rykte fick han tillbaka sitt gamla jobb som vaktmästare på köpcentrat, men lönen räckte inte ens till räntorna som Tren de Aragua krävde. Han kände snaran om halsen.

Marc förklarade sin situation för sin pingstförsamling, där han var känd och omtyckt och församlingen lovade hjälpa honom med skulden. Istället för att betala till Tren de Aragua, betalar Marc nu till församlingen, och på rimliga villkor. 

Men samtidigt har en ny slags rädsla smugit in i honom. Det lägerliknande område där Marc och andra bostadslösa byggde sina enkla hus innan han åkte, har tagits över av Tren de Aragua. De erbjuder skydd, hindrar nya ockupanter att ta sig in, organiserar och håller ordning i området, men kräver i utbyte en fast avgift och lojalitet.

Tack vare att han betalt sin skuld var Marc fri från Tren de Aragua, och samtidigt bor han i ett område kontrollerat av dem. Han kände både en konstant aning av skräck och en motvillig tacksamhet.

Carmen och hennes man kände sig heller inte fria trots att polisen gripit tre av dem som deltagit i inbrottet och som erkänt att de tagit fel inte bara på hus, utan på by. Att veta att det hela varit ett misstag var en lättnad, men samtidigt hade ett par kvinnor som sålde hennes varor på olika gatumarknader i Santiago berättat för henne att de hade varit tvungna att börja betala en avgift till samma organisation för att få tillstånd att sälja.

Tog över fängelset

Tren de Aragua leds från fängelset Torocón i Aragua i norra Venezuela, som, enligt Ronna Rísquez har förvandlats till ett slags drömfängelse, där fångarna själva sköter ordningen. Där finns simbassäng, hårfrisör, butiker som också säljer sprit, diskotek, till och med ett litet zoo. Ledaren heter Hector Rusthenford Guerrero Flores, kallad ”Niño Guerrero”. Han är dömd till 17 år för bland annat mord, men har med en kombination av list, förhandlingar, våld och hot om våld tagit över kontrollen i fängelset. Där har han byggt upp en effektiv hierarkisk organisation där hotet om fruktansvärda straff om man bryter disciplinen kombineras med trygghet, också för familjen, om man är organisationen trogen. Vilket bland annat innebär att betala en fast månadsavgift. Myndigheterna tycks mest av allt vara tacksamma för att inte längre behöva befatta sig med livet innan­för­ murarna.

Att namnet Tren de Aragua kommer av ett misslyckat järnvägsbygge där fackföreningen i ett slags självförsvar förvandlades till maffia när bygget lades ner, är dessutom en närmast makaber illustration av den venezuelanska ”socialismens” monumentala misslyckande. Något som i sin tur gett nya öppningar för den organiserade brottsligheten.

Organiserad brottslighet är inget nytt i Latinamerika. Men Tren de Araguas internationella närvaro på en vardaglig nivå är ny och en källa till en växande känsla av osäkerhet. Och en förklaring till att stödet för extremhögern har ökat.